Personligen har jag inte lidit någon nöd av pandemitidens åtgärder, annat än att det begränsat mitt umgänge framför allt med de nära och kära och genom att det ju är småtråkigt mest jämt. Klart att jobbet blivit lidande, att jag fått tänka om och välja B-planer, men det är inget att orda om då jag betänker hur andra har det. De som drabbas svårt ekonomiskt, de som permitteras eller sägs upp, de företagare som knäar och de som sliter p.g.a. det merjobb som kännetecknar vården och skolor och alla möjliga andra branscher.

Men det som är jobbigt för alla är vetskapen om hur länge det tar och hur det blir sedan och hur det kommer att bli innan dess. Och så har man ju sällan något att se fram emot, just därför. Den där semesterresan har betytt mycket. Den fick man glädja sig åt både på förhand och efteråt, förutom medan den varade. Nu har vi inte så mycket sådant.

Härom dagen skrev jag in i ”firmans” elektroniska almanack hur jag ska ha det i sommar. Jag har beviljats en månads obetald tjänstledighet förutom en lång semester. Då jag såg de lila och rödbruna dagarna på skärmen hände något med mig: jag fick något att se fram emot. En lång sommarledighet. En mycket lång semester. Samtidigt insåg jag, som inte är någon vintermänniska (ja, jag vet att det är som att tala fult i kyrkan att säga det i dessa dagar), att det ju kommer att vara sommar då!

Nu fick jag något att se fram emot, och det gjorde mig definitivt gladare. Har du något datum du ser fram emot?