Det är idag 85 år sedan min mamma, Birgit Audas, föddes. Birgit Viola Adele f. Forsberg i Malax 6.3.1936. Hon, en av dem som mänskligt sätt fick ett alldeles för kort liv, blev 48 år. Det halvår hon kämpade med sin cancersjukdom innebar en väldigt tung och svår tid, samtidigt en fin tid, något att definitivt få ösa krafter ur.

Visst hade hon velat leva längre. Hon hade velat se min syster bli vuxen, hon hade velat se sina barnbarn växa upp. Hon anade att det kunde bli flera som hon inte skulle hinna träffa alls. Hon ställde upp ett sista mål. Hon ville vara med om ”lillebrors” dop. (Min äldsta dotter hann fylla ett år och den andra var på kommande då hon fick sin diagnos och dödsdom.)Hon ville få se det barnet födas och döpas innan hon dog.

Mamma födde en flicka, Kerstin, då jag var drygt ett år, en dotter som levde bara ett dygn (rhesuskomplikationer) och hon såg ett mönster återupprepas. Det var viktigt för henne att få se att det här barnet skulle klara sig.

Mamma blev bönhörd. Då Matilda döptes var hon med, men medan vi andra drack kaffe låg hon och sov. Knappt två månader senare var Mammas dagar förbi.

Hennes dagar. Hela hennes liv. Så såg hon det. ”Jag har varit med om mera än de flesta.” Så kommenterade hon att hennes liv skulle bli kort.

Jag var 22 år då Mamma insjuknade och dog, jag var själv mamma till en nyfödd och en 1-åring. Det var så mycket vi inte hann tala om, så mycket som blev på hälft.

Framför allt skulle jag ha önskat hinna få en vuxenrelation till henne, det hann vi bara börja med. Jag skulle förstås (!) ha önskat att mina flickor skulle ha fått ha henne, en genuin människa, god, rättvis och ödmjuk. Hon var plikttrogen, energisk och bra på att skilja det som var viktigast från det som var mindre viktigt. Hon var en genomsocial människa.

En del vet jag om det som inte alla vet om hennes liv, om hennes smärta och hennes förluster. Mera skulle jag gärna veta. Om detta kvinnoliv vill jag hinna berätta mera för mina döttrar för att minnet av Mamma ska få leva länge än.

Idag minns jag henne litet extra. Och tänder ett ljus för henne.

Fotot från 1962 då hon flanerar längs Kyrkoesplanaden (?) i Vasa med mig i vagnen. Det slår mig alltid hur gamla de såg ut, här är Mamma 26 år ung.