Foto: Fredrik Forsberg

Då jag, mitt i livet, som 48 -åring kom ut med att jag skulle bli präst, reagerade omvärlden på olika sätt. Många var förvånade, de flesta var glada, andra slutade hälsa på mig, någon till ock med, föreföll det, slutade se mig och vissa tyckte det var fel, ”eftersom så många i kyrkan är mot kvinnliga präster”.

Det sista hade jag svårast att förstå. Att någon som ansåg att de som motsatte sig att kvinnor blev präster hade fel, tyckte att jag kanske borde avstå, att man inte borde vara med i ett sådant sammanhang. Det är ju genom att vara med man kan förändra.

För de flesta av oss kvinnor som är präster, vill jag våga hävda, är det inte ett poltiskt statement. Vi har inte, i första hand, bett om prästvigning för att det ska bli flera kvinnor bland prästerna, för att det skulle vara en rättighet för kvinnor. Vi har valt att be om prästvigning för att vi kännt ett gammalt hederligt kall, eller för att vi sett en väg utstakad för oss eller upplevt att vi haft intresse, kunskap och fallenhet för att verka som präst. Vi har blivit präster för att tjäna Gud och människor.

Under mina tio år som präst har jag periodvis, beträffande utövandet av mitt prästyrke, mycket sällan tänkt på att jag är kvinna. För att säga det rakt ut hur jag upplever saken, tänkte jag under de första åtta åren på det tre gånger i förhållande till någon församlingsbo, gudstjänstfirare eller deltagande i förrättning. Därtill innebar mitt kön en gång ett problem för en kollega. Och en salongsberusad deltagare vid en minnesstund hade en gång svårt att hålla fingrarna i styr.

De två senaste åren,sedan jag bytt församling, har jag däremot rätt ofta påmints om att jag är kvinna och att jag verkar i en kontext där sådana udda arter inte funnits förr. Ibland har jag sett mönstret, ibland upptäckt det först i efterhand och ibland t.o.m. själv bett om att få ändra lediga dagar för att undvika otrevligheter, överraskningar eller ställa någon inför något svårlöst dilemma.

Men jag förstod att vi hade en väg att gå, då jag kort innan jag började jobba i församlingen, vid ett samtal med min blivande förman, fick berätta att kvinnor som är präster använder samma liturgiska kläder som männen i yrket, att vi inte använder stolor som går från ena axeln snett till andra höften, utan att det är diakoner som har sådana liturgiska kläder.

Att många Närpesbor ger uttryck för glädjen över att de äntligen har en kvinna bland sina präster, är förstås uppmuntrande. Det togs inte emot bara som ett uttryck för en sund utveckling, utan det var svaret på mångas längtan och t.o.m. ”svaret” på en namninsamling som gjordes för 30 år sedan. Ändå finns det situationer där en hellre skulle uppskattas som präst eller talare eller själasörjare än att det skulle betonas att en är kvinna. Men det är nytt i församlingen, och därför behöver det kanske få påtalas ibland.

I första hand är jag i min verksamhet som präst just präst, och så tror jag att de flesta av mina prästsystrar har det. Att jag sedan är i den ålder jag är, mamma, mormor, samhällsvetare, pedagog, kvinna, dyslektiker eller något annat, det kommer i andra hand.

Därmed inte sagt att det inte skull finnas själavårdssituationer där det är en klar fördel att en är kvinna. Precis som det kan vara en klar fördel att vara ung eller ortsbo eller något annat som ger specialfärdigheter i en viss situation.

Det är nu 35 år sedan kyrkan gick in för att viga också kvinnor till prästtjänst. På de flesta håll är ämbetsfrågan idag en icke-fråga, men det finns områden och församlingar där frågan ännu delar folk. Det är uppmuntrande att gång på gång få uppleva, att frågan blir mindre, att annat i tron och trosutövandet är viktigare än åsiktsfrågor. Att könsfrågor inte ska få stå ivägen för ens möjligheter att delta i gudstjänstliv och annan församlingsverksamhet. Att prästen är präst och inte kvinna eller man.