Visst är det bra med tekniken som gör att vi kan mötas på distans, att vi kan sitta ute i skärgården och samtidigt vara uppkopplad till civilisationen. Visst är det bra att slippa resor och restid o.s.v. Och visst är det bra att man kan vara med även om man är i frivillig eller ofrivillig karantän.

Men visst är det tråkigt. Och tungt. Jag hade svårt med hörförståelse i skolan. Jag har alltid tittat på en talare och velat se kroppspråk, miner och gester.

Jag tycker det är tungt med virtuella möten. De är ansträngande. Jag är helt slut efteråt.

Ska detta bli framtiden? Hemska tanke. Men bra att kunna delta någon gång även om man inte kan avsätta tid för resor. Men då måste möteskulturen utvecklas. Det borde någon jobba på, nu tillämpar vi modellen för fysiska möten på distansmöten.

Och de s.k. hybridmötena borde vara förbjudna i lag! De är förstås jobbigast då den som är på distans ska försöka lyssna till den som takar rakt ut i ett rum utan mikrofon. De mötena är som sagt jobbigast och torde per automatik strida mot etiketten för distansmöten.

Men annars tyckte jag vi hade ett bra möte ikväll, även om det förstås skulle vara i allra högsta grad önskvärt att snart få mötas öga mot öga.

Och ja, jag använder ordförandeklubba också på distans, jag har lär mig att möten annars lätt drar ut onödigt länge.