Då jag var nio år blev min pappa präst. Familjen flyttade från Vörå i Österbotten till Kyrkslätt i Västra Nyland. Julfesten i årskurs tre var både högstämd och känslosam. Jag minns att jag fick avskedsgåvor av mina vänner, vi snyftade och något av en stor tragedi hade drabbat oss.

På barns sätt vände jag blad vid terminsbytet och tog plats i min nya klass. På ytan såg det kanske ut att gå riktigt bra, jag fick t.o.m. en riktig bästis, en kompis som det klickade med från början. Även om vi bodde en bit från varandra, så där att vi var beroende av vuxnas välvilja för att kunna umgås utanför skoltid, träffades vi hemma hos varandra och sov över ibland och vi höll kontakten också efter att vi flyttade 80 km bort.

Men snart återvände vår familj till Österbotten och då tappade vi kontakten. Visst undrade jag ibland, mindes och saknade, drömde mig tillbaka, undrade hur hon hade det.

För något år sedan fick vi kontakt genom e-post, för två år sedan träffades vi för ett möte som inte fick få ta mera än 1 h och 15 minuter. Men då och där beslöt vi att träffas på riktigt följande sommar Nykarleby. Det satte pandemin stopp för, men i år fick mötet bli av.

Två barndomsvänner som träffas efter nästan 50 år, tillsammans med sin äkta män. Två dagar var reserverade. Tänk om det inte hade funkat! Tänk om det inte hade klickat! Tänk om det hade blivit jobbigt eller krystat eller tillgjort!

Det var ett helt underbart möte. ❤️ Klickade gjorde det redan 1972 och det var som världens naturligaste sak att få umgås tätt inpå varandra i två dagar. Och vi förstod att vi ”såg” varandra i barndomen, att vi passade ihop.

Utan tvekan är jag en helare människa efter våra nya vänners besök än jag var tidigare. Det fanns vissa koder jag uppfattat på en tioårings vis utan att ha fått hjälp med att tyda dem som vuxen då jag inte har mina föräldrar kvar.

T.ex. det där med Porkkala, att det inte var en historisk händelse i början av 1970-talet, utan att det var ett kollektivt trauma som nätt och jämt hunnit vända i och med att man först 1957 fick Porkkala tillbaka av ryssarna. Så nu bli det att studera detta med vuxna ögon och kanske bättre förstå vissa saker jag hört och upplevt som barn.

Det var ett terapeutiskt besök. Och vi är överens om att vi inte mera förlorar kontakten. Jag är såoerhört tacksam!

”Vad är en vänskap?

Kan den förklaras?

Blicken som säger, vänner är vi.

Sällan vi talar om vad vi känner.

Vi bara vet det, vet det. Vänner vi skall förbli.”

Text: Ulla Hornborg