Igår då jag kom till Närpes hade jag med mig en del grejer. Är man mitt i en flytt så är man och då åker man inte tomhänt, eller med tomt bagageutrymme. Mitt autistiska drag är att räkna, i detta fall, kollin. Nu var de tretton. 😃

Eftersom möblerna inte ännu hunnit till arbetsbostaden i Närpes blev det en natt på madrass på golvet. 😎 Jag hör till dem som mår bättre av litet för hårt än litet för mjukt underlägg (dessutom hade jsg också bäddmadrass), så det oroade jag mig inte för. Men hur jag, med min morgonstelhet skulle ta mig upp på morgonen, det oroade mig nog en del dör jag låg i mörkret och skulle somna.

Jag kunde räkna med att inte behöva upp före morgonen, jag hör inte till dem som går på toa på natten. Men det gällde att ha klockan att ringa så pass tidigt att jag skulle hinna med all den nödvändiga uppvärmningen och stretchningen innan jag skulle ta mig upp.

Det gick över förväntan.

Då jag packat upp mina väskor och korgar och påsar insåg jag att jag hade skäl att göra ett besök i den lokala K-affären. Livets nödtorft formulerade jag igår kväll som toapapper, andningsskydd, tvål, något sött och något salt. Frukosten skulle jag inta med kvinnorna på Kvinnofrukosten på den lokala restaurangen, så handlandet fick inskränka sig till detta.

Förr bodde präster i prästgårdar. Förutom att prästgården var bostad för prästen och hans familj tjänade den som samlingsplats i församlingen, det var före församlingshemmens tid. Därtill skötte församlingsborna en hel del av sina myndighetsärenden just i prästgården.

Prästen bodde där så länge han tjänade församlingen, då han bytte tjänst flyttade familjen in i en annan prästgård.

Det här var i huvudsak i en svunnen tid. Nu skaffar prästen sin bostad själv, köper eller hyr. För mig var det viktigt att bo i församlingen medan jag var kyrkoherde. Som kaplan har jag en annan ställning i församlingen, och har valt att ge mig själv rätt att inte permanent bo i Närpes. Däremot vill jag vara där så mycket som möjligt, dela livet med människorna i församlingen, handla där o.s.v.

I vårt projekt att skapa en enklare vardag ingår att vara på ett ställe åt gången. Att jag under arbetsveckorna bor i Närpes är den kompromiss som denna 59-åriga kaplan sträcker sig till. Och det är ingen uppoffring, tvärtom. Men jag är vuxen och har också andra förpliktelser och min fasta punkt i tillvaron, det hus vi lät bygga i Vexala för drygt 10 år sedan, det står där det står och utgående från det styr vi nu vår tillvaro.

.