Jag hoppas att det blir flera läsupplevelser i år än senaste år, nu då jag har en hel uppsättning nya glasögon.

Den första boken i år blev Hästprästen av Peter Kankkonen. Hög igenkänningsfaktor både beträffande hans skildringar av livet som präst men också hur det är – eller var – att vara prästbarn. Att jag dessutom känner, kände eller kände till merparten av dem han nämner i boken ger förstås något extra.

Att jag redan som barn var politiskt intresserad gjorde att jag hade behållning också av passusarna om högerpolitiken och de konstitutionella. Medan jag läste drog jag mig till minnes, något som utspelade sig i en annan prästgård, den gång några konstitutionella gossar kom på besök till mitt föräldrahem och jag, som då var 15 år, stekte plättar åt dem. Sent ska jag glömma min mors oroade blick då de unga männen visade sin uppskattattning över plättarna och marktjänsten.

Peter Kankkonen är inte bara kokkolabo, utan också berättare. Ibland kanske han drar till litet, jag vet inte. Men även om bara hälften av dråpligheterna skulle vara självupplevda har han haft ett synnerligen intressant prästgårdsliv.

En kväll då jag var i Närpes och Maken i Nykarleby ringde Gösta och undrade vad jag hade så roligt åt. Då fick jag lov att citera en halv sida ur Hästprästen, roligheterna avhandlas ibland på en halvsida och ibland räcker de tillflera rader än så.

Boken kunde med fördel vara kursbok i pastoralutbildningen. 😊