Ibland påminns man mera än annars om medborgarskapet i republiken. Det gäller förstås till exempel valdagar, eller som som idag på förhandsröstningens första dag, då jag i stadsbiblioteket i Nykarleby avgav min röst i det allra första välfärdsområdesvalet.

Jag blir påmind om hur fint vi har det, vilken levnadsstandard vi har, vilken klass vi har på den allmänna vården. Men ingenting är självklart, vare sig tillgången eller finansieringen av vården och inte heller tillgången på personal. Under hela processen, allt sedan 2005, har man talat om att vi ska ha rätt till samma vård oberoende av var i landet vi bor. Jag hoppas att det ska betyda att vi ska ha det lika bra, inte lika dåligt. Att det inte ska bli sämre, utan att vi fortsättningsvis ska få ha det lika gott på vår välfärdscentral, som den kanske heter numera den där hälsovårdscentralen jag besökte för en stund sedan.

Efter att jag fått rösta i valet firade jag med ett besök på det vi hemma hos oss brukar kalla världens bästa hvc. Det var dags för mig att få den tredje coronasprutan, också det upplägget ett uttryck för demokrati, för att alla är lika viktiga, att alla behöver skyddas, att vi påverkar varandra och t.o.m. är beroende av varandra.

Demokrati och meborgarskap. Ansvar och rättigheter. Att ge och få. Och att ta ansvar både för sig själv och medmänniskan.