”Jag är inte den gladaste prosten, jag är som person mera allvarsam än så. Men jag tror inte att någon blivit gladare än jag över att bli prost.”

Ungefär så avslutade jag tacktalet till biskop Bo-Göran i anledning av att han i december ifjol förlänat mig prostenamn och värdighet. Jag talade om det finaste av yrken och hur vissa saker vuxit fram också för mig som hunnit med så mycket annat, betydelsen av sammanhanget Borgå stift och intresset för det svenskspråkiga församlingslivet i vårt land samt prästidentiteten och också teologidentiteten, som blir starkare och starkare hos mig även om jag länge identifierat mig som i första hand statsvetare och politolog.

Det är viktigt för en präst att ibland komma till biskopssätet, att delta i högmässan i domkyrkan och besöka biskop och domkapitel och påminnas om i vems hjord man ingår, att återvända till fadershuset därifrån man en gång sändes ut av sin vigningsbiskop, i mitt fall biskop Björn. Så jag var ocks glad över att prostebrevet inte sändes per post utan att jag fick en personlig inbjudan.

Det var en högtidlig stund i domkapitlet, med kaffe och tårtor, vackra ord och vackra blommor. Domprosten Mats Lindgård erhöll riddartecknet av I klass av Finlans Vita Ros orden och lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson riddartecknet av Finlands Vita Ros orden.

Jag konstaterade också i mitt lilla tacktal att jag inte tänker sluta. Att jag tror mig höra till de präster som alltid kommer att vara präst.

Nu är det litet spännande att se vilka uppgifter som väntar för mig. Jag har redan tidigare meddelat domkapitlet att jag, sedan jag fullgjort mina åligganden i Närpes, är beredd att ta emot prästuppgifter där jag behövs, men att jag nu ska bo med Gösta i Nykarleby på heltid.