VardagsPrästen

Det är sextonde sommaren jag får njuta av den här utsikten. Det är drygt tio år sedan vårt hus här blev färdigt och vi börjar av allt att döma tydligen vara här mera och mera, alla tider på året.

Nio av tio dagar, minst, kommenterar vi högt vad vi ser från panoramafönstren. En gripande skönhet som skänker sådan glädje och tacksamhet. Tänk att vi fått den här möjligheten, tänk att det här blev vårt hem. Det är nåd.

Så här tog nåden sig uttryck kl 23 ikväll.

– Ska vi åldras tillsammans, frågar hon inspirerad av fredagskvällens komedi på tv.

– Det gör vi ju redan, svarar han som är några år äldre och klokare.

Jag tror att min 60-årskris, om det finns en sådan, inföll igår. Jag har mognat fram till några litet större beslut och insåg att det skedde, inte utifrån drömmar om framtiden, utan utifrån hur saker och ting utvecklats och blivit. Under den senaste tiden har jag insett, att åtminstone i vissa avseenden, har jag framtiden bakom mig. Och det är så det ska vara.

Foto: Matilda Audas Björkholm

Det är så vi har det nu, de flesta av oss. Att det går en alldeles för lång tid innan vi får träffa dem vi hör ihop med. Här om dagen hämtade vi våra tre Umeå-barnbarn hos deras farmor på hennes sommarställe för att få rå om barnen några dagar. Detta nästan ett år sedan vi senast träffade dem i juli senaste år.

En av dem hade blivit längre, en äldre och en ja, också hon hade utvecklats. Förändringen och utvecklingen blir så tydlig då det gått längre än vanligt sedan vi senast träffades. Men vi landar i vardagen och rutinerna och minnena och smågnabbet och allt det där som hör till förutom sol och bad och pidro och fotbolls-em.

Hela dagen har varit ett födelsedagskalas. Vi har på kvinnors vis tagit igen att vi inte kunde fira dagarna tillsammans. Det blev nu en shoppingdag i Jakobstad, hamburgerlunch och eftermiddagsfika. Och det allra finaste återstod sedan vi kom hem igen då tre kusiner med föräldrar dök upp. Barnen var så förväntansfulla, ivriga, rörda. Och leken tog vid, badet och annat som hör till.

Vilken dag! Vilken tacksamhet över det lilla livet som är det största livet, över det storslagna i vardagen. Och att få ha dem man älskar omkring sig. Eller en del av dem.

Vilket båtväder!! Det blev idag flera timmar i båt, först till Andra sjön och sedan hem via Djuphamn. Det var förstås flera andra som kommit på att åka till Djuphamn idag varför vi valde att inte ta iland. Men oj så skönt det är i båten då det visar närmare 30 plusgrader på land.

Jag njöt. Det är något existentiellt med båtfärder som på något plan tar en tillbaka till den egna barndomen. Kroppen minns och tankarna sträcker sig ingenstans och hur långt som helst på samma gång.

Och horisonten innebär att inget finns emellan en själv och himlen. Då bliren litet lyrisk.

Och beroende som vi är av vädret vet vi inte om det blir någon lika lång båtresa mera i år.

Vilken sommar, vilken värme och skönhet! Jag försöker låta bli att klaga, men komma ihåg att dricka vatten och söka skugga emellanåt.

Jag känner mig privilegierad som får vara långledig just nu. Nu har jag varit ledig fem veckor och ännu mera än så återstår.

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. ” För snart ett kvartsekel sedan bad jag min svärmor brodera den tavlan åt mig. Då jag ser på den nu inser jag att mitt förhållande till de orden har ändrat. Jag anar att varje dag i pärlbandet av dagar är en betydande del i mitt liv.

Ingenting är självklart längre. Jag förundras en aning varje morgon över att jag fortfarande får vara med och jag tackar Gud för den nya dagen och dess möjligheter. Det gör inte att jag passivt tar emot det som kommer. Det gör mig inte sorglöst passiv, tvärtom.

”Livet är Guds gåva till mig, vad jag gör av livet är min gåva till Gud.” Om det första citatet var upptäckten hos kvinnan i den yngre medelåldern , var det här tonåringens insikt.

Här om dagen insåg jag att jag nu formulerat om ett annat enkelt citat. Det som i min värld förr hette ” Idag är första dagen på resten av ditt liv” heter nu ”Idag är första dagen på återstoden av mitt liv”. Varför denna nyansskillnad, finns detnågn skillnad mellan de två uttrycken? Kanske för att jag upplever den senare mindre kaxig, ”återstoden” som mera saklig. Hur som helst, då blir varje dag viktig. Då får man fortsättningsvis lov att fatta beslut om hur man vill och ska leva sitt liv, vilka prioriteringar som är viktigare än andra, hur man ska göra det bästa av det som återstår.

Då passar det rent av ännu med en liten, eller stor, om inte livskris så åtminstone ålderskris medfunderingar om det viktiga, hur jag ska göra med det som återstår av mitt liv. Så långt det på mig beror.

1 juli innebar att semestern, för den här gången, var slut och att jag nu är tjänstledig utan lön en månad för att sedan hålla semester igen. Det känns gott att få vila upp sig ordentligt.

Första juni blev en fin dag, shoppingdag på stan med nybliven tonåring. Shoppingrundan, lunch på restaurang och glass på cafe’ var presenten i anledning av 13-årsdagen.

Tänk att jag får vara med på ett hörn i det unga livet. Må hon alltid veta att jag finns där för henne på det sätt som jag kan. Som de flesta mormödrar kan jag också tala med vår Herre om henne, att han skall hålla henne i sin hand och låta sina änglar vaka över henne.

Och psst, man får flera steg på stan än på nätet.

”Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.” Predikaren

Vi människor har en tendens att samla på oss grejer. Och då vi blivit riktigt bra på det och skåpen och förråden är, inte bara fyllda utan överfulla, då händer något med oss. Plötsligt vill vi minska på bohaget. Det är intressant att se, hur många av ens bekanta som plötsligt befinner sig i samma livsskede. Alla dessa (vi) som nätt och jämt hunnit sluta samla på sig (oss) vill plötsligt göra sig av med något av de materiella barlasterna.

Därför är det så bra med loppis och insamlingar och återanvändning. Det är sunt att det som en av oss inte längre anser sig behöva kan komma till användning på annat håll. Dessutom kan det ske under former där vi får mötas och tala bort en stund, ett fysiskt möte i en tid när vi är så förfördelade i det avseendet.

Därför hoppas jag att många vänner och bekanta och andra tar sig tid att göra en avstickare till vårt loppis race i Vexala på lördag.

Vad är nu 4,5 km till fots en vacker sommardag, på ett underlag som är samtidigt både skonsamt mjukt och stabilt? Antagligen ingenting för den som haft förmånen att promenera regelbundet på sistone.

Jag hör till dem som sedan 17.11 senaste år kunnat promenera ibland, ibland längre och ibland kortare, inte för ofta och oftast laddad med både värkmedicin och stöd för knä.

Idag gick jag 4,5 km i Storsandterrängen och hade varken ont eller haltade. Inte heller svällde knät upp och jag ifrågasatte inte en endaste gång det lyckade i att vi begav oss ut på tur.

7 månader efter att Bacercystan (slemsäcksinflammation i knä) gjorde mig medveten om sin existens vågade jag börja planera en dylik promenad. Idag kunde den genomföras!

Maken, jag och doggen. Vem som var glad, respektive gladare och gladast må vara osagt. Jag tror vi njöt alla tre.

Vilket väder vi haft! Vilken skönhet i Guds natur! Midsommar som bäst.

Midsommarhelgen lider mot sitt slut och jag känner en stor tacksamhet över det som helgen förde med sig. Nu har jag semester och har varit helt ledig redan i fyra veckor, men de senaste åren har jag oftast jobbat under midsommarhelgen. Jag lärde mig också, att då jag en gång var i tjänst kunde jag lika väl sköta också en annan församlings gudstjänster, så det blev ofta fyra gudstjänster under midsommarhelgen.

I år blev det ingen prästhelg. Nu fick vi fira aftonen och en del av midsommardagen med min äldsta dotter och hennes familj. Midsommardagen hade vi glädjen att fira med goda vänner i Grönvik.

Ändå innebär dessa stora helger oftast en viss portion av vemod för min del. Jag tänker på alla dem som är ensamma, på dem som längtar, på dem som sörjer. Jag tänker på dem vars pengar inte räcker till och på de familjer vars helg förstörs av missbruk, psykisk ohälsa, bitterhet eller annat mänskligt och omänskligt.

För egen del är jag tacksam. Och litet vemodig. Jag minns också åren som ensamstående mamma, då var nog de stora helgerna allra svårast, även om jag var omgiven av de allra finaste.

Även om jag bor större delen av året ute i havsbandet och trivs där, har jag ibland ett behov av att bege mig till civilisationen. Idag tog jag bilen till ”min” stad, dvs min hemstad Vasa. Där fick jag luncha med en av döttrarna och efteråt tog vi en kort promenad och slog oss sedan ner en stund i Setterbergsparken.

Hon var knappt sex år den gången, en annan av döttrarna, då vi nyligen hade flyttat in i vårt hem på Skolhusgatan 10. Hon berättade för någon av mina väninnor, att ”vid vårt nya hem finns ingen gård, utan en park”. Det var storslaget och den parken blev oerhört viktig på många sätt under våra år där.

Visst känner jag mig hemma här, och i kvarteren runtomkring, jag har bott på flera adresser i den stadsdelen. Ändå funderar jag onödigt mycket över om jag är för litet där och för mycket någon annanstans. Men det är väl som det är med det. Det kommer att visa sig.

Min särbo ( Maken) och jag trivs bra i hop och uppenbarligen trivs jag bättre i Nykarleby och Vexala än han i Vasa. Så vi fortsätter väl att vara särbo och turbo och globetrotter i Österbotten. Och pst! Jag har kommit på att det går bäst att få honom att hälsa på i Vasa under den tid på året då han åker skidor.

Det är inte synd om mig. Jag får äta kakan och ha den kvar.