VardagsPrästen

De stod i kassan brevid vår och såg så glada och nöjda ut. De höll om varandra och pussades. De höll bestämt på att bygga sitt första gemensamma bo. Jag insåg att det väl finns bara två sorters par vid Ikea-kassor, de som pussas och de som inte gör det.

Vi är många som tillbringade senaste veckoslut med den gulblå möbeljätten. Först planerande, mätande, beslutande, sedan vandrande runt och ifrågasättande, väljande, köande, väntande, bärande – och skruvande.

Att vi inte hittade någon parkeringsplats, och fick parkera på dikeskanten,  då vi kom till Ikea i Oslo i lördags var naturligtvis illavarslande i sig. Att vi hade ont om tid innan de skulle stänga för helgen gjorde sitt till. Liksom att varorna fanns i tre olika lager. Att vi behövde hyra eller låna en släpvagn för att köra den upp till Holmenkollen längs slingriga serpentinvägar och ner igen,  innebar en viss utmaning också det. I synnerhet genom att vi saknade norskt id, norskt telefonnummer, norskt registreringsnummer och norsk lokalkännedom. Men då varuhuset stängde klockan 21 hade vi redan för fem minuter sedan klarat av återlämnandes av släpvagnen.

Och ja, vi pussades i kassakön där i halvtid. 

Här bygger far & dotter studentlya i hybeln på Holmenkollen.

Det är Juthbackamarknaden som drar mest folk, det lär vara Finlands största loppmarknad med närmare 30 000 besökare om vädret samarbetar med arrangörerna. Men samma vecka som Juthbacamarknaden hålls också Nykarnebyveckan med ett stort och brett och varierande program för de flesta smaker.

Och det bästa av allt är att folk möts. Och pratar med varandra. Nu samarbeta dessutom vädret ikväll då stadens invånare, liksom gäster från både när och fjärran, samlades till Kulturnattens program och dans på torget.

En småstad med 7500 invånare ställer till fest och öppnar sitt vardagsrum för hela världen. Hundratals människor samlas på torget för att lyssna till Jeppo Ungdomsorkester eller på opera på dialekt i Stjärnhallen eller på travbanan då man korar Stjärnkusken i Nykarleby. För att inte nämna ala de andra aktiviteterna längs med Nykarlebyvecka. Själv prioriterade jag Kjell Lindroos föredrag om arbetet med Panamapappren  och -läckan, arbetet som gav dem Purlizerpriset.

Otroliga arrangemang. Imponerande talkoinsatser. Småstad som bäst. Roligt att få lev med ena foten och en stor del av hjärtat i den här staden. Så här såg det ut vid Juthbacka ikväll då försäljarna ställer upp sina stånd. Marknaden är öppen från fredag kl 16 till lördag kl 16.

I år är året då vi flyttar. Många gånger. Det har vi ju alltid gjort och jag har väl något slags rekord i att ha bott på många platser, om vi med det menar i många olika hem. Men i år blir det ännu oftare än vanligt. Mitt myckna flyttande kan säkert används som diagnos vid kartläggande av vissa drag i min personlighet och åtminstone tror jag att det bidragit till att jag på ett märkligt sätt är fäst vid mina saker.

Man brukar tala om katt- och hundmänniskor. Katterna fäster sig vid omgivningen och därför svåra att flytta, medan hundarna fäster sig vid tingen och kan därför flyttas nästan vart som helst bara de får ha sina bekanta saker med sig. Jag är definitivt en hundmänniska. Fäst vid mina saker, inte för att de skulle vara dyrbara eller märkvärdiga på något sätt, utan för att de är mina. Och för att de följt med i mina flyttningar.

I våras gick det upp för mig, mitt i studentskrivningstiderna, att yngsta dottern faktiskt var på väg ut i världen. Plötsligt insåg ja, att hon ”i värsta fall” lämnar hemmet för att jobba någonstans redan efter att skrivningarna är slut. Då förstod jag också med ens, att jag inte behöver 220 m2 för mig själv. Inte ens om Maken ofta hälsar på. Jag beslöt på en gång att sälja egnahemshuset och det gick sedan av sig självt och väldigt snabbt allihopa och efter några veckor hade vi tömt huset.

Vi hade redan då bestämt oss för att skaffa bostad i ett nybygge i Vasa, för att ha på sikt i kombination med vårt hus vid havet i Vexala. Även om vi haft klart för oss att vi kommer att bo ”i skären” en allt större del av året sedan vi inte har ungdomar hemma, behöver man nog ha något annat åtminstone vissa tider på året. Det blir aktuellt att flytta in i den nya bostaden i början av nästa år.

I linje med detta, att vi ser fram emot att få flytta in i den nya bostaden i Vasa och samtidigt vara ännu större del av året i Vexala i Nykarleby, har vi tömt också en lägenhet i centrum av Nykarleby. Det var alltså den andra flyttningen i år.

Men, man ska helst inte ha mera än två hem, tror jag. Förutom att det är hutlöst dyrt är det opraktiskt. Det belastar minnet. Det är nytt för mig. Hittills har jag inte haft något som helst problem med att veta var jag har mina saker. Men så är det inte längre. Men att ha en höghuslägenhet och ett hus, det klarar de flesta av, och det är inte heller något problem för mig även om man förstås ibland kan uppleva att något är på fel ställe då man skulle behöva det.

Men boende och behov av boende är en föränderlig sak. Visst har det varit mysigt att kunna härbärgera hela storfamiljen på 16-17 personer som vi kunde i huset i Solf. Men det är både dyrt och förspilld kvinnokraft att hålla sig med tre-fyra gästrum som används några gånger i året. Nej, det finns hotell i Vasa och de är väl tänkta att använda för att svara mot tillfälligt behov av extra utrymme.

I projektet att leva gott sedan barnen flugit ut, ingår i allra högsta grad detta att göra vardagen enklare. Då jag fick vara ledig 10 veckor senaste vinter för att rehabilitera mig var en av mina främsta utmaningar att ringa in energitjuvar. Jag kom till att vi ”på sikt” inte skulle ha mera än ett hus, inte mera än två hem, ingen trädgård och antagligen ingen hund den dag Vera inte längre är med oss. Men det får vi se.

Så efter två flyttningar i år planerar vi redan för nästa, och utmaningen är naturligtvis att göra oss av med ännu mera saker och rensa upp efter ett liv med stor familj. Vi kan ju inte, sedan vi är bara två, behöva lika mycket grejer som då vi var sex personer till vardags och ännu flera där emellan.

Tre flyttningar på ett år är maffigt, t.o.m. med för ett flyttningsproffs som mig. I den här åldern tar det mera på krafterna rent fysiskt. Och då man väl kommer så långt att det börjar handla om ”dödstädning”, då tar det mentalt på att gå igenom allt som finns i ett hus. Papper, fotografier, minnen, både glada och jobbiga. Men mitt mål är att reda upp så mycket som möjligt. Inte i första hand med tanke på eftervärlden, men för att resa med litet lättare packning medan min resa pågår. För allt man har skall skötas om och kräver i något skede energi av en.

För att vi inte riktigt ska komma av oss medan vi drar andan passar vi på och hjälper den nyssutflugne studenten, så inom kort blir det ett litet flyttlass till Oslo.

I april för två och ett halvt år sedan, vid middagen under en skidsemester (min man skidade och jag hade semester till fots) sade jag till Gösta, att jag snart skulle tacka ja till ett styrelseuppdrag.

Jag hade insett att jag ville ha något annat än jobbet och jobbrelaterade saker, att jag ville träffa folk också i en annan egenskap än som präst. Då jag jobbat och studerat samtidigt hade jag avvecklat allt extra, men nu var det tid att igen börja göra också något annat.

-Vad då, frågade Gösta? Men det visste jag inte. Men jag sade att jag hade en känsla av att jag snart skulle få frågan. Jag sade inte att detta inte bara var en from förhoppning, utan att jag t.o.m. bett till Gud om att få ett meningsfullt sammanhang utanför jobbet.

Följande kväll då vi satt och åt middag på samma hotell, passade vi på att läsa e-posten medan vi väntade på maten, eftersom vi inte hade internet på rummet. Då fick jag svaret på min bön.

Jag hade en finkänslig förfrågan från valberedningen inför tillsättandet av förtroendeposterna för Finlands Röda Kors Österbottens Svenska distrikt. Frågan var om jag kunde tänka mig att bli vice ordförande i styrelsen för Röda Korset i Österbotten med tanke på att föreslås till ordförande två år senare.

Visst kunde jag det!  Det var ju svaret på min bön om ett sammanhang utanför jobbet. Det visade sig, att jag som nog varit FRK-medlem hade tappat bort mitt medlemskap i någon flytting. Men det gick att åtgärda. På den vägen är jag. En väg jag trivs på. En väg där man jobbar tillsammans för det goda.

Vid stämman i Helsingfors i juni i år valdes jag till en av vice ordförandena i centralstyrelsen för Finlands Röda Kors. Ett hedrande uppdrag som jag kommer att försöka sköta så gott jag förmår. Ett uppdrag som på inget sätt står i strid med mitt uppdrag som präst, men där jag samtidigt får vara samhällsvetare och vara en bland många sådana. Jag ser fram emot att jobba med kollegerna i presidiet och i styrelsen  och med alla kompetenta tjänstemän.

Foto: Leena Koskela/FRK

På bilden tillsammans med (från höger )FRK:s styrelseordförande Pertti Torstila och vice ordföradekollegerna Otto Kari och Sami Laitinen.

(Tänk bara att få klä sig i prickig klänning!)

Även om jag har många dåliga sidor, är jag väldigt sällan avundsjuk. Därför har jag förvånat mig själv de senaste dagarna, då jag kommit på mig med att faktiskt känna ett sting av avund mitt i den stora glädje jag känner över yngsta dotterns möjlighet att få inleda juridikstudier i Oslo. Jag är så glad för hennes skull att jag nästan spricker, och ändå den där känslan av att ”tänk om man hade varit 19 år…”.

Däremot upplever jag inget avund då jag tänker på den tjänst jag sökte i slutet av fjolåret men inte fick vid valet av kyrkoherde i Vasa i juni i år. Även om det naturligtvis inte är roligt att förlora val. Och även om inte allt som timat kring valet gör en glad. Men jag är glad att jag sökte, för annars hade jag säkert ångat mig.

Och visst har jag det betydligt enklare så här. Som jag sade då det begav sig: jag har ett bra jobb, i en församling där jag tagits oerhört väl emot och trivs.

Men förändringarna på hemmafronten innebär att vardagen nog börjar se annorlunda ut. Inga barn hemma, ett hem mindre att sköta om. Det blir snart litet mera tid för både oss själva och varandra.

Fanny och vi på hennes 19-årsdag. Jo, jag kom ihåg att ordna en litern födelsedagsgåva.

Foto: Matilda Audas Björkholm /Avbild.

Den här tiden på året som kännetecknas av att skolåret börjar och studerande inleder sina studier, är på många sätt ett slags nyår också för oss som inte jobbar i skolvärlden. Även om kalenderåret fortsättningsvis är perioden för de flesta planer och budgeter, utgår mycket av det vi gör från den period som ett skolår utgör.

Semestrarna börjar vara slut för de flesta upplever jag, även om jag själv hör till dem som snart ska börja min ledighet. Visst har jag redan förbrukat en stor del av mina semesterdagar genom kortare ledigheter och t.o.m. med genom enstaka dagar de flesta sommarveckor. Men ändå återstår semesterdagar så jag snart får en ledighet som blir nästan tre veckor lång.

Det nya på tröskeln till mitt nya skolår, är framför allt det att jag och min man inte längre har något barn hemma. Och den förändringen är stor och påtaglig, för vi har många barn och har därför vant oss vid en stor familj. Den familjen finns kvar – och växer – men tillvardags ser tillvaron nu annorlunda ut än den gjort tidigare.

Vad innebär det? Vilka möjligheter ger det? Utan tvekan står vi på tröskeln till något nytt.    Och vi önskar också den yngsta dottern allt gott som jusjente i Oslo!

Om detta, och annat i min vardag, ska jag att skriva här. Det blir kanske ett slags dagbok på tröskeln till ett nytt och spännande livsskede.