VardagsPrästen

Oerhört tacksam över en fin semesterresa. Jag har fått se mycket och lära mig mycket om Ligurien, om Italien och om annat. Jag har fått koppla av bra och tror jag behövde min semester.

Glad över researrangemangen. Den här gången, som var min 14:e el 15:e resa till Italien, reste vi med Ingsva. Ypperligt på alla sätt och vis. Bra reseledare och en dito lokal guide, oerhört kunnig och engagerad. Talade inte bara svenska utan kände också till Norden och oss nordbor och visste därför vad som som skulle förklaras för oss. Fantastiskt!

Annorlunda. Vi har varit här med husbil fyra gånger, campat i Grado och bilat från flyget i Venedig el Milano några gånger. Besökt Rom fem gånger. Rest med dotter, annan dotter, Maken, Maken och dotter, Maken och barnbarn, medarbetare en gång. Olika varianter. Olika fördelar och olika nackdelar.

Men som jag sade åt Maken för en stund sedan efter sista middagen på hotellet, jag är förvånad över att jag trivts så alltigenom bra på en gruppresa. Mognad?

Idag har det varit eget program. Vi har promenerat (över 20 000 steg på räknaren) och simmat. Vattnet smakade trolldeg. Den som gick på dagis på 1960-talet vet vad jag talar om.

Imorgon bitti hemåt. Jobbet väntar och en flyttning i Närpes.

Idag besökte vi den medeltida småstaden Cervo i Ligurien. Staden är känd för Johannes döparens kyrka som byggdes av korallfiskare.

Endast ca 1200 invånare är bosatta i staden och då vi nu är litet utanför högsäsongen var det ganska lugnt i staden.

Vi njöt av det varma vädret, 24-25 grader samt och solsken. Promenerade i den branta trappan upp till domkyrkan. 

Dagen har varit lång och innehållsrik. Och surrealistisk som ju världen i är. Vi har idag besökt Monte Carlo och Monaco. 

Lilliputtilandet furstendömet Monaco som jag läst om mest i damtidningar förr i världen, om Grace Kelly och prinsessan Caroline. Landet som är drygt två kvadratkilometer och inhyser knappt 40 000  invånare av 150 nationaliteter.

Monte Carlo som känns surrealistiskt för att man där rör sig med sådana pengar som bara en liten, liten, försvinnande lite del av världens befolkning gör. Och samtidigt påminns man om att vi västerlänningar och finländare, de flesta av oss , hör till en liten grupp som utgör världens mest välbeställda.

Vem är rik och vem är fattig? Vad är rikedom och vad är fattigdom? Och vad är lycka?

Sådana tankar idag då jag ännu inte hunnit smälta intrycken

Alla kan ju inte ha havsutsikt. Men det kan ju vara trevligt med en båtplats vid bryggan nedanför fönstret också. Och som jag sade, vi ska inte komma på att klaga på avgiften för  båtplatsen vid fiskehamnen i Brännskata.

Det man har litet av behöver man hushålla väl med. Och för mig är det för tillfället t.ex. semesterdagar. I sommar har jag fått tre semesterdagar (det jag införtjänade i mars i år) och dem har jag sparat på som den guldklimp de är.

Jag bokade för rätt länge sedan en resa till Ligurien en vecka. Jag betalade för enkelrum, för jag skulle inte få någon med mig. Men en dag berättade Maken att han också kommer, att han bett resebolaget kreditera mitt enkelrumstillägg på hans nota.

Jag har påmint honom ibland om hur det gick då jag skulle åka ensam till Italien. Men oj, så glad jag är idag att han valde att följa med.

Nu har vi bara hunnit checka in på hotellet i Alessio och ta ett dopp i havet före middagen. Jag är, så här långt, mer än nöjd med den första semesterdagen. Jag hoppas på bättre bilder en annan dag. Trixar med kameran som jag inte använt på länge.

Vi har skämtat en hel del om allvarliga ting på sistone, bland annat om när den tredje åldern infinner sig. Det svar som vi väl lutar starkast åt just nu, är att Den Tredje Åldern inleds då man ”fyller folkpension”, d.v.s. 65 år. Det gör du i morgon.

Du blir inte äldre, tvärtom upplever jag att du blir yngre för varje månad som går. Så har det varit sedan du slutade jobba för ett år sedan. Du blir lättsammare, roligare och trevligare att vara med allt efter du inser att ditt totalansvar för den Lyckliga Staden lyfts av dig. Och det är väl inte så konstigt, att stadsdirektörsskapet i någon mån stod i vägen för dina möjligheter att kasta dig lös och ledig.

Jag trivs bättre med dig än någonsin. Jag har älskat dig länge, och med åren lärt mig att tycka väldigt mycket om dig, du är ju i de allra flesta avseenden min bättre hälft. Men nu trivs jag allt bättre med dig och saknar dig något oerhört då vi är på skilda håll.

Det ar varit för mycket av det i sommar. Men det har vi också tagit itu med och åtgärdar inom kort så att vi igen får följas åt som vi gjort det senaste kvartseklet. I morgon eftemiddag kommer jag hem till Vexala. Då ska vi fira att åtminstone varannan av oss nått Den Tredje Åldern. Och att vi får vara tillsammans igen. Grattis, älskling!

Jag började jobba i Närpes den första mars. Det var en fredag och jag fick inga uppgifter för den första helgen. Mån om att göra rätt för mig jobbade jag därför onsdag-fredag i stället för fredag-söndag den veckan. Det visade sig att det fanns att göra de dagarna.

Sedan blev det på något vis fel, så det blev ingen helt ledig helg för mig varken i mars eller april. I maj hade jag ett ledigt veckoslut och i juni var jag tjänstledigt utan lön två veckor för att för mig själv i någon mån kompensera att jag inte får mera än tre dagar semester i år. De veckorna hade jag naturligtvis två lediga helger, men på egen bekostnad.

Jag erbjöd mig att jobba helger under de andra prästernas semesterveckor, så därför blev det inget ledigt veckoslut i juni eller juli. Men nu. Nu ska det ske. Jag vet inte riktigt på vilket ben jag skall stå.

De går bra då det är roligt! Jag klagar inte. Och att jag inte fått ut mina kollektivavtalsenliga lediga veckoslut (ett per månad) beror på at jag älskar mitt jobb och på att jag hade en almanacka också innan jag började jobba i Närpes, att jag därför hade vissa saker inbokat och att jag därför varit ledig antingen lördag el söndag vissa veckoslut och då tyckt att jag inte haft rätt till mera  lidit än en lördag och en söndag per månad. Så det har jag i regel fått vara ledig.

Men nu är alltså förhoppningarna i topp.Och som relationshandboken säger är det då upplagt för fiasko.

Vi får se..! Trevlig helg, vänner!

Minns ni tiden när man fick avbryta arbetsdagen nästan när som helst för att ta en rökpaus? Jag minns att jag som inhoppare på en arbetsplats kände med ickerökarna som definitivt fick jobba längre dagar än sina rökande kolleger. Därmed har jag inget sagt om vilken arbetskapacitet rökarna uppbådade efter sina pauser och huruvida de därför presterade bättre totalt sett under en arbetsdag än de skulle ha gjort utan pauser, eller ev t o m bättre än sina ickerökande kolleger. Men. De som inte tillhörde den rökande gemenskapen riskerade nog att bli litet utanför. Sådana tankar idag då jag distansjobbar och tar mig mina ”rökpauser”.

Jag tvättar, hänger tvätt och manglar mellan varven. Och har möjlighet att njuta av det vackra sommarvädret vid havet. Skönt.

Medan jag tvättade en gammal pärtkorg vid strandkanten hann jag tänka viktiga tankar. Kreativ miljö. Jag valde ändå att tvätta kläderna med moderna metoder. Har all tid i världen, så jag kör eco-program som räcker 3,5 h.

Kusinklubben är slut för i år. Nu tvättas barnbarnens simhanddukarna och sätts undan till nästa år. Att mangla eller inte mangla det verkar ibland vara frågan. Ja, säger jag, ibland då tiden medger. Jag tror jag ska bli bättre på det. Jag har ju så mycket mera tid är förr. Gäller bara att använda den rätt.

Sällskapet mitt verkar ha ledig dag idag.

Efter en tung dag på jobbet igår och en hamburgare på vägen för att orka ända fram fick jag träffa dem allihopa. Det händer inte ofta nu för tiden.

Kvällen inleddes med välgörenhetsgala av barnbarnen. Inträdet går till Röda Korsets hungerdagsinsamling, då det är aktuellt 26-28.9. Jag fick förtroendet at sköta inbetalningen. (Jag kan erkänna utan omsvep att jag tipsade om målet, då barnen ville stöda barn som inte får mat.)

Då barnen kommit i säng vidtog de vuxnas pidroturnering. Otroligt roligt, vi höll på långt in på småtimmarna. Jag hade inte spelat sedan motsvarande tillställning senaste år.

Jag skulle ha hållit på hur länge som helst. För jag hade dem alla runt mig. Då mår modershjärtat bra.

Musikfestspelen Korsholm pågår i Vasa och Korsholm. Det är högklassiga festspel, som skulle förtjäna ännu flera deltagare och åhörare. Men då så mycket konkurrerar om folks tid dessa sommarveckor. Och då det blir för hett kommer man också av sig. Under de år vi gjorde långa resor i Mellaneuropa under semestern var festspelen något jag tyckte mig gå miste om. Vi hann ibland till öppningskonserten eller till någon av de sista konserterna.

Ikväll tog Maken och jag del av en trevlig konsert i Armas Järnefelts fotspår. Tre duktiga artister återskapade den konsert som Järnefelt gav på samma plats, i Vasa stadshus, den 2.10.1892!

Pianisten Håvard Gimse, violinisten Cecilia Zilliackus – samtidigt konstnärlig ledare för festspelen – och mezzosopranen Erica Back gav åhörarna en fin upplevelse.

Jag försöker varje vecka delta i ett, som jag själv kalla det, ”världsligt nöje”. Jag anser att det är viktigt att ta in kulturella upplevelser för att själv trivas och må bra. Att bara få ”sitta och ta emot” är också skönt för den som oftast själv är den som håller i trådarna eller tala på de tillställningar jag deltar i.

Visst finns det en underton i mitt uttryck ”världsliga nöjen” att det skulle vara något som inte står i samklang med det prästen gör. Och visst har det funnits tider då präster inte skulle åhöra och se vilka kulturproduktioner som helst.

Att beskåda det skådespel som spelar upp inför våra panoramafönster varje dag är kanske inte heller bara lämpligt. Slika tidsfördriv var fordom inte att rekommendera då det gällde att ständigt vara dygdig och flitig.