VardagsPrästen

Vi har firat Marie bebådelsedag, Vårfrudagen och våffeldagen.

Kärt barn har många namn. Sedan 25.3 inte längre är en helgdag firas Marie bebådelsedag den söndag som inträffar under tiden 22-28 mars. Vi firar att jungfru Maria fick veta att hon skulle föda Jesus, världens frälsare. Vi firar det hopp som därmed kom in i vår värld, vi riktar blicken framåt, anar ljuset som övervinner allt.

Bild: Vårvinter. Hoppet om vår och sommar får för min del illustreras med en balkong där snön smält även om vi har snö i överflöd och där vi hade 20 minusgrader ännu i morse.

Vi firade högmässan på Kredu där man firade elevförbundsfest. Att också högmässan hölls där beror på att Sancta Birgitta i Nykarleby renoveras. (Oj så jag saknar kyrkan! Vet inte ännu hur jag ska begå min påskhelg, vill ju fira påsken i ett ”riktigt” kyrkorum.)

På eftermiddagen var vi ute i Vexala och anade våren och sommaren.

Söndagen efter vårdagjämning lär också tidigare ha varit en start för vårsäsongen och småningom vårbruket, men det känns långt borta åtminstone på våra breddgrader.

Vårfrudagen nämns också inen av våra psalmer, Psalm 388, Gruntvigs underbara psalm om det kristna hoppet.

Vers 2:

”O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.”

En av mina absoluta favoriter i psalmboken. Jag kopierar in hela psalmen:

1.
O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.

2.
O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.

3.
O ljuvliga land,
där gråten ej rinner som timglasets sand,
där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,
där lyckan är klar som kristall, men ej skör,
där intet skall fattas, blott sorgen som tär
och plågar oss här.

4.
O väldiga tro,
som slår över djupen din svindlande bro
och leder vår färd utmed avgrundens rand
från dödskuggans värld till de levandes land,
dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst,
du högborne gäst.

5.
Du levande hopp,
som stiger förnyat ut dopkällan opp,
o giv mig de vingar som Anden dig gav,
att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav,
dit bort där Guds sol lyser evig och stark
på paradismark.

6.
O kärlek, som har
en sprudlande källa av liv för envar,
du fyller, i kraft av vår Frälsares ord,
välsignelsens kalk på hans heliga bord.
Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv
vårt eviga liv.

7.
O kärlek, som är
det eviga livet i växlingen här,
smält om våra hjärtan i altarets glöd
och rena vårt stoft från all krankhet och död,
att glada vi känner, som eld i vårt blod,
de levandes mod.

Nikolai Frederik Severin Grundtvig 1824. Övers.

Jag jobbar med att försöka få mitt arbetsrum här hemma beboeligt, överskådligt och ”slimmat”. Jag slänger en hel del, men sparar det jag tror mig behöva och det jag vill ha kvar. Då jag kom till lådan med material för skriftskolan packade jag om, slängde en del men tyckte mig behöva spara en del ifall-om -att. 😊

Här om natten drömde jag att jag höll skriftskola och det var så rasandes roligt! I själva verket har jag inte hållit skriftskola på fem år, och har träffat konfirmander bara i kyrkan efter det. Men, tänk om. Då skulle jag sakna mitt konfirmandpedagogiska material. Så boxen ställs i källaren i fall om att.

Att undervisa är något av det roligaste som finns! Jag trivdes under mina lärarår och jag trivdes medan jag höll skriftskola. Men det kan ju hända att det passar bättre att litet yngre präster håller skriftskola. Vad vet jag?

Vi hade inte talat med varandra på nio månader, endast setts två gånger i officiella sammanhang, då han ringde.

– Kommer du med mig till Provence?

Så lydde hans frieri.

Vi for till Provence, åt croissanter på en liten balkong, och på den resan är vi. Det är 27 år sedan, mycket är förändrat men det väsentliga består.

Kultur i många olika former intresserar mig. Jag som länge led av ett komplex och trodde att jag inte hade rätt att tycka om konst, för att jag själv saknar alla anlag då det gäller att teckna och måla, har kommit längre på den vägen. Med åren har jag anammat tanken att jag har rätt till mötet med konsten och konstnären och rätt till den upplevelse konsten ger mig. Tack till dem som hjälpt mig mogna till den insikten!

Det är en stor tillgång att få ta del av konst, inte minst för prästen som hela tiden ska formulera och ge ut och förhoppningsvis beröra. Vi behöver också få ta emot och företrädesvis också i annan form än vi själva kommunicerar.

Jag brukar försöka planera in något slag av kulturupplevelse varje vecka. Idag, sista utställningsdsgen i Jakobstad, såg vi Roger Broos nutidskonst. Tack för det! Två av konstnärernas verk återfinns också i vårt hem. Dock är inte Mirimari Väyrynen, vars verk Stängda dörrar (2001) illustrerade infon om utställningen, en av dem.

Så kultur är också en del av det som jag fyller min långa semester med.

(60 av 77 semesterdagar kvar)

Det är de små stegen som tillsammans gör vägen. Jag jobbar just nu med att skapa ett överskådligt hem där varje grej ska ha sin egen plats och där jag (och vi) ska veta var den platsen är. Vägen är lång. Vi (enligt Maken främst jag) har så mycket som behöver gås igenom.

Detta projekt, som endel kallar döstädning, är en mental – för att inte säga andlig– process. Att medvetandegöra, värdera, avstå. Det var ju det där med vad som är herre och vad som är tjänare. Antingen äger jag tingen eller så äger de mig.

Idag jobbar jag med kryddorna. Sorterar en uppsättning till cityflatten, en till Willmanstrand, en mindre till husbilen och den allra minsta till Kusinklubbens sommarresa. Och sedan ett lager med oöppnade påfyllnadspåsar, de skall väl vara i alfabetisk ordning. 😎

Var och en med sitt och jag med mitt.

(61 kvar/77 lediga dagar)

Det är redan två och en halv vecka sedan jag avskedspredikade i Närpes, men genom att jag jobbade och avslutade med en överlång arbetsdag (drygt 11 h på jobb + fyra h i bil 🫣) först senaste vecka har jag inte riktigt insett att jag verkligen har en lååång semester på gång. Inte förrän nu. 😊

Nu anar jag nya utmaningar från början av maj och blir med ens medveten om att det gäller att ta vara på ledigheten. Det finns alltid en risk med långa semestrar, att man inbillar sig att de är ännu längre än de är, och därför inte planerar dem eller passar på att göra sådant som man kan göra just för att man har ledigt. Att semestern i år, för min del, i huvudsak hålls under en tid då andra jobbar kräver också litet planering.

Då 62 dagar återstår av ledigheten vill jag passa på att påminna mig själv om att jag vill vara utomhus varje dag under min ledighet, ute på ett sådant sätt som jag inte nödvändigtvis hinner vara om jag jobbar.

Jag har en känsla av att min semester i år inte blir så märkvärdig. Men jag hoppas att den blir medveten, att jag tar den till vara och använder mina införtjänade lediga dagar på ett medvetet och konstruktivt sätt.

Måndagssysslorna blandas med reflexion över gårdagen och de intryck som inte hann bearbetas i stunden. Vandrar lätt på moln av tacksamhet, kärlek, uppskattning och gemenskap. Och detta bland blomsterprakt och rosendoft.

Även om det skulle finnas täckning för endast en tiondel av det som sades igår, och för de vänligheter som riktats till mig den senaste tiden, får jag knyta ihop i tacksamhet och förundran. Gömma ovh begrunda.

Tänk att en på många sätt svår tid, som de senaste åren inneburit, får sluta så fint. ❤️Och fint att få känna gemnskapen, delandet och samhörigheten med så många, jag som så många gånger känt mig ensam.

Så här kan också ”semester” illustreras då det handlar om en semestrande präst.

Trött men lycklig och glad, så känns det just nu. Och framför allt tacksam.

”Bästa församlingsbor! Tack för att ni tog emot mig! Tack för att jag fick dela livet med er under den här tiden. Tack för era förböner!” Så slutade jag min predikan idag.

Jag höll min avskedspredikan idag i Närpes kyrka, vid den fina högmässan som vi – församlingen präster, kantorer och vaktmästare – fick göra tillsammans med frivilliga medarbetare och den skönsjungande Laudate-kören under ledning av Director musices Sam Lindén. Många hade mött upp.

Kaplan Ulf Sundqvist var liturg, och kaplan Marcus Jakobsson och jag assisterade vid nattvarden.

Efter högmässan avtackades jag av församlingen då kyrkofullmäktiges ordförande Håkan Westermark talade och kyrkorådets viceordförande överräckte blommor. Uppvaktningen fortsatte i församlingshemmet och jag fick mera blommor och gåvor och presentkort. Alldeles för vackra ord, varma avsked och välgångsönskningar. Solosång, kramar och vänlighet som flödade över.

Ulf Sundqvis, kyrkoherdens vikarie, ledde samlingen i församlingshemmet och gjorde det med den äran. Delade med sig av en irländsk välsignelse och hänvisade i sitt tal till att vi ju faktiskt prästvigdes samtidigt för drygt 12 år sedan.

Övriga talare vid kyrklunchen, som vi åt till förmån för Finska Missionssällskapets katastrofhjälp till jordbävningsdrabbade i Syrien, var den andra kollegan Marcus Jakobsson som talade både från arbetsgivarens sida och kollegernas sida, Ulla-Maj Wideroos, Kerstin Berg, Birgitta Eklund och Herbert Lindén.

Johan Pått sjöng solo. Tack till er alla!

Tack för en fin dag och en storslagen uppvaktning!

Återstår en arbetsdag, efter en dryg vecka. Och gruppen Om Liv&Död med Ann-Mari och Kerstin ska jag samla några gånger till under vårterminen. Dessa underbara damer som varit en härlig livskrydda under min tid i Närpes. ❤️

Idag gick det för mig som för Madicken, jag kände livet i mig. Efter förmiddagens måndagssysslor – vissa hushållsgöromål – och en god lunch som Maken bjöd på blev det Vexala. Och där möttes vi av en alldeles underbart vacker dag. Så tacksam. Litet pynjande som sammanhängde med flytten från jobbostaden och litet jobb för labradoren som fick hämta bollar i terrängen. 🥎🥎🥎🥎🥎🥎🥎 Vad gör man inte för litet knackkorv! 😊 🐾❤️

Nu tar jag igen mig efter dagens vattengymnastik på Nykarleby Sjukhem. Excercisen gör så gott och varje gång känns det lika skönt efteråt. Ja, idag kändes det behagligt redan under träningen.

Min sista ”prästmåndag” på länge har så här långt levererade över förväntan.

Jag säger sista prästmåndag på länge, genom att jag nu jobbar sista veckan före en lång semester. Jag har semester och annan ledighet från mitten av februari till slutet av april, förutom att jag jobbar en dag i slutet på februari och gör ett par inhopp under semestern. Mitt förordnande i Närpes församling slutar i och med semestern.

Det ska bli skönt med ledigt. Jag håller aktivt på att skapa vissa nya rutiner, dels kring vårt boende i Nykarleby och dels kring mitt motionerande och några andra goda vanor. Sådant gör gott och jag är motiverad, men sådant kräver också tid för att bli av.

Sedan tycker jag att det är både roligt och litet spännande att småningom få se vad framtiden för med sig i jobbväg. Fint att först få avsluta en sak och ta en välbehövlig paus.

Sista söndagslunchen på Folkhälsan bestod av hämtpizza från Casa mellan högmässa och dop och mellan flyttkorgar och väskor. Tallrikarna hade redan flyttat ut, så det blev att äta direkt ur pizzakartongen. 🙂

Inkommande vecka är jag ledig och då ska de sista möblerna hämtas och slutstädningen ordnas. Det återstår några arbetsdagar före den långa semestern som sträcker sig till sista april inleds. Jag har så smått börjat förbereda semestern, men ännu är väldigt litet spikat.

Först ska jag reda upp husen. Sängarna jag haft i Närpes har jag lånat ur gästrummet i Vexala. Nu hoppas jag att gästrummet ska få vara gästrum och att vi ska få ha sällskap med oss då och då i sommar.

Det är en och annan pinal som ska hitta sin plats, både i city-flatten inne i Nykarleby och i hemmet på stranden. För då jag efter att ha varit ute från Folkhälsan under värsta pandemitiden igen inredde min hyresbostad där, gjorde jag det nästan uteslutande med saker som jag ”lånade” hemifrån eller från ”skären”.

Det mesta är packat. Det mesta är t o m flyttat. Återstår det som behöver tas med en litet större bil och sedan städar vi det sista.

Jag har trivts bra på Folkhälsan. Fin bostad i nytt och fräscht hus, ett kort stenkast från jobbet, så det har varit hur behändigt som helst att gå hem emellan för att senare under dagen återvända till jobbet för ett pass till.

Jag är glad över att Gösta trivts så bra i Närpes och på Folkhälsan – och på Vargberget – att han gärna varit där med mig.

Jag är också glad att han inte knorrar då det ska flyttas och bäras ibland.