VardagsPrästen

Blomsterkrans.

Våren har kommit. Eller är det försommaren? Underbart är det i varje fall, och det är inget fel på överraskningar när de är av det här slaget. Idag visade bilens utomhustermometer 21,5 plusgrader då jag åkte längs motorvägen klockan 17. Bara några dagar efter att vi vaknat till ett par plusgrader på Willmanstrand.

Jag har längtat i år efter sommaren. Vintern var jobbig. Mycket med flyttandet. Mycket på jobbet. Nu kommer den efterlängtade sommartiden då vi hoppas på läkande värme, ljus och litet mindre jobb.

Att Maken dessutom förbereda sig för pensionering, är både fint och samtidigt spännande. För några år sedan gruvade jag mig för hans pensionering. Både för hans skull och för min. Jag kunde inte föreställa mig hur en så aktiv person som han skulle kunna sluta jobba. En som jobbade jämt. Som aldrig haft telefonen avstängd annat än under flygresor.

Jag var också rädd för hur det skulle bli med mitt jobbande då han som är 8 år äldre rimligtvis skulle gå i pension före mig. Kunde det bli så att han då tyckte att också jag borde sluta jobba då han gör det? Undrade jag. Redan innan pensioneringen har allt kommit på skam. Han är mogen för pension och han tycker definitivt att jag ska jobba något år ännu.

Allt är alltså på bästa sätt. Nu tar han ut någon semesterdag då och då för att ”öva sig”. Ja, det är väl inte i första hand därför han håller ledigt någon dag då och då, utan för att inte avsluta med en överlång semester.Men han får ju liksom samtidigt öva sig. Och det gör han fantastiskt bra.

Eller vad ska man säga om att komma hem, efter en lååång arbetsdag  till ett vackert dukat bord med skärgårdsmåltid baserad på rökt sik. Dessutom hade han förutom hämtat ett par vedlass också bland annat dammsugit, handlat, plockat ut trädgårdsmöbler.

Det blir bra det här. Fastän jag inte vågat tro det.

Stommen i kvällens festmåltid.

Också i kyrkoåret lever vi i brytningstider. I morgon är det Kristi himmelsfärdsdag och vi håller på att lämna påskkretsen till förmån för pingstkretsen. Min praktisk-teologiska övning var att klä om ytterdörren hemma i Vasa, att byta ut påskkransen mot en sommarkrans. Pentik levererar.

Påskkransen.

I ett nytt höghus, där alla är nybyggare och flyttat in samtidigt är det litet svårt i början med att få namn och människor och bostadsnummer ihopkopplade på rätt sätt. Maken pratar ibland om någon som har den och den Audin i garaget. Finns det Audin i garaget…?  Jag har satsat på att bli inte den som har den smutsigaste bilen i garaget utan den som har de vackra kransarna på ytterdörren. Fniss.

Så här tar vi emot sommaren. Och gästerna.

Den där alldeles speciella känslan, då man som nyckelbarn låst ute sig. Då man stod där med skulden och skammen och alla andra vidriga känslor. För att man inte räckt till, för att man inte var värd förtroendet. Nyckelbarn. Det betydde ju per automatik att man skulle ha en länk med hemnyckeln runt halsen.

Vissa tyckte det var förkastligt, litet som att ha djur i för trånga burar och utan rent vatten. Men vi visste bättre, vi visste att det fanns andra som såg upp till oss för att vi var betrodda. Och för att vi inte gick sönder fastän våra mammor jobbade och det inte alla tider på dygnet doftade nybakt från de dörrar vi kunde öppna.

Men ve och fasa de gånger nyckeln fanns på insidan då dörren smällde igen. Då var det kört. Då föll korthuset, då fanns ingen B-plan.

Idag kom jag hem, eller nästan hem, och märkte att nyckeln var på fel ställe. Att den var innanför dörren. Min tanke var, att so what, jag ska ju snart tillbaka till Röda Korset, så jag kan väl gå litet tidigare. Men just ja, jag hade ju hunden innanför dörren, hunden som behöver rastas och helst motioneras före vi kommer hem till natten.

Hos disponenten berättade jag hur det kändes, att jag kände mig som 7. Hon fnittrade och sade tröstande, att ”här hör vi nog ALLA historier”. Jag nämnde det där med känslan, som jag kände igen från tiden som nyckelbarn. Och hon bejakade känslan genom att berätta att hon inte varit nyckelbarn och att hon hade avundats dem som fått gå med nyckel runt halsen.

Från vaktfirman kom en kille och öppnade, och det kostade mig 4o euro. Lärpeng, skulle man ha sagt för. Men det heter väl inte så i den här åldern. Kvalitetskraven hade också ökat. Jag fick visa legitimation innan han öppnade. Och sedan tog jag ju fram bankkortet som en dubbelcheck.

Jag ska spara kvittot och ta fram det varje gång någon vill ge mig ett förtroendeuppdrag jag inte vill ha. Det är väl nog något slags intyg över att man inte är värd förtroenden.

Jag är ingen ”julmänniska” och inte är jag i överförd bemärkelse någon ”påskmänniska”, men. Jag älskar påsken!

Däremot kan det bli så då man jobbar som församlingspräst, att man under de stora kristna högtiderna inte riktigt hinner fira helgen själv, i det egna hemmet. Med åren har jag lärt mig, att det handlar om att ge sig eller ta sig tid för att göra också den egna helgen, i det aktuella fallet den egna påsken. Och att förbereda också sitt hem för helgen.

Idag har jag den eftermiddagen. Idag får jag städa, byta lakan, pynta, plocka fram ljusstakar och ljus samt blomvaser. Imorgon får jag köpa blommorna.

Jag tror att det är viktigt för den som ska hålla ett antal tal i helgen och leda gudstjänster, göra några hembesök, att man också själv har låtit påsken komma till en i det egna hemmet. Att man inte bara gör sitt jobb, utan också själv firar påsk. En kristen påsk.

Även om det är trevligt med ett städat hem säger jag inte idag jippii till skurämbaret och moppen, men man kan göra det roligare om man börjar med något som syns. Halv ett i natt hängde jag upp påskkransen, som jag köpt i Helsingfors mellan tåget och ett par möten,  på dörren. Nu har jag torkat av några bordsytor och lag ut tre påsklöpare. Då kan jag pynta på de ställena medan jag gör det mindre glamorösa.

Ikväll blir det passionsandakt. Imorgon håller jag den själv. Sedan kommer skärtorsdagen med nattvardsmässa, långfredagens avskalade gudstjänst i svart. På lördag drar vi andan inför påskdagens mässa med jubel och klang. Och på annandagen blir det Påskgudstjänst med Små&Stora. Sedan början mitt påsklov, då jag hälsar på yngsta dottern i Uppsala.

MIN MAMMA DOG ALLDELES FÖR UNG, mänskligt sätt. Hon blev bara 48 år. Dog av cancer, bukspottkörtelcancer år 1984. Diagnosen var vid den tiden ännu det samma som en dödsdom. Läkarna gav henne en Nådatid på 2 månader till högst 2 år, det blev fyra månader.

Jag brukar säga att hon spyttade två gånger. Trots att hon den första gången varit på släktträff och misstänkte något med maten och den andra gången funderade om det var något hormonellt, då det kom en månad efteråt, gick hon ändå till läkare. Och då började nedräkningen.

Jag var litet på 20 då mamma dog, och min syster bara ett barn. Efter det var jag i årtionden fixerad vid min ålder just i förhållande till den ålder mamma uppnådde. Det här vet många andra som också förlorat en förälder för tidigt, i synnerhet tror jag att det är vanligt då det gäller ens förälder av samma kön som man är själv.

Jag döptes av min mammas farbror John hemma i Vasa.

Jag verkade alltid utgå från att jag skulle bli 48. Då min yngsta dotter föddes trodde jag ibland att jag hade 12 år kvar. Småningom blev det tio och åtta och fyra och tre. Ungefär då började jag förtränga tankarna. Jag insåg att jag skulle bli för fixerad om jag fortsatte så där. På något märkligt sätt kunde jag lämna tanken eller fixeringen.

Då jag var 48 visste jag plötsligt igen att det var nära. Jag sköt undan tankarna, men naturligtvis visste jag vilken månad det var som gällde. Jag bestämde mig för att försöka låta bli att tänka på det före det med marginal var över. Jag ville helt enkelt inte vet vad jag gjorde den dagen som var dagen D. Jag ville inte heller fundera på vad jag skulle ta mig an för storverk sedan jag förhoppningsvis passerat den magiska åldern och den magiska dagen.

Efteråt räknande jag och för en stund sedan, innan jag skrev det här blogginlägget,  kontrollräknade jag. Dagen D eller rättare att natten D tillbringade jag Hotell Sparre i Borgå. Natten efter min prästvigning. Så visst var det en mycket speciell dag och på sätt och vis ett nytt liv.

Biskopen lägger stolan på mig vid prästvigningen, stolan som är det yttre tecknet på prästvigningen. ”Mitt ok är milt och min börda lätt.” (Foto: Linnea Ekstrand.)

Det är sällan jag ser Tullmagasinet från havssidan.  Men, visst är det en vacker byggnad! Jag inser att det är många år sedan jag vandrat på isen från Sandö. Och det är ur den här vinkeln ”mitt” Vasa är sig mest likt då jag minns barndomesåren.

Och det är väl 25 sedan jag kört bil på isen, en vinter då jag, liksom många andra, körde flera ånger mellan Vikinga och Södra Vallgrund. Tror inte jag skulle göra om det idag.

Men idag fick labben och jag vår promenad på isen, inte den vackraste av dagar, men att det var litet mulet gjorde att man klarade sig utan solglasögon.

Jag har kommit på mig med att drabbas av nostalgi just av detta fina ”riktiga” vinterföre. Jag växte upp med Hovrättsparken och Hovrättsbassängen som min och kompisarnas pulkabacke. Jag har drömt mig tillbaka om eftermiddagarna då jag vandrat med hunden i mitt vinterlandskap. Framför allt har jag försök känna  känslan av att jag har all tid i världen, den känslan från 1960-talet minns jag så väl.

Jag konstaterar, då jag minner mig tillbaka,  att föräldrarna inte finns kvar, men också att så oerhört många andra av dem som hörde till ens ”gatubild” numera är borta. Så är det att komma hem, efter att ha vart borta många år. Allting förändras. Och på ”emigranters vis” skulle man önska att allt var som förr.

För att sätta litet perspektiv på mina djupsinniga  tankar, gjorde jag följande tankeexperiment, att summera vad som skett i vår familj det senaste året.

Åtminstone det här, hände i vår familj det senaste året: Ett studentkalas, två bröllop, ett barnbarn, ett dop, en 90-årsdag, ett pensionsbeslut, ett kyrkoherdeval, ett bostadsköp, en lägenhets- och en husförsäljning, tre flyttningar, ett barns flyttlass till utlandet, en kusinklubb…och då räknar jag bara det som involverade oss i någon mån, inte vuxna barns bravader, motgångar eller segrar. Dem delar vi ju också.

Det var väl ett helt vanligt år. Eller så inte. Allt har sin tid. Men inte är det ju konstigt att man ibland tycker att det är bra då det inte händer så mycket.

En junidag för några år sedan utanför Topelius barndomshem Kuddnäs i Nykarleby.

Foto: Härus Photography.

Vilken lättnad! Vi har äntligen städat efter oss i den hyresbostad som vi mellanlandade i medan nybygget vi flyttat in i vid julen byggdes klart. Det höll på att börja stressa mig, men nu är det alltså gjort. Inte är allt klart på nya stället, men det behöver det inte vara heller. Huvudsaken att vi får avsluta den parentes som boendet på Skolhusgatan innebar.

Nu börjar – på riktigt – ett nytt livsskede för oss. Är det den tredje åldern som är i antågande? Den då en av oss småningom lämnar arbetslivet och inga barn bor hemma längre. Den nya ålder som numera finns mellan medelålders och ”riktiga” pensionärer. Spännande känns det. Och vi trivs tillsammans och tycker ännu mera om varandra än förr. Älskat varandra har vi gjort sedan vi träffades.

Vi hade besök av en duktig och trevlig fotografstuderande Chanett Härus, som förevigade steget över tröskeln till denna nya tidsålder för Gösta och mig. Tack Chanett!

Bilden av ”min” Vasalöpare första gången han var i Evertsberg, 2006.

I morgon är det dags igen. Jag önskar alla vasalöpare lycka till!

Själv får jag en lugnare dag genom att min vasalöpare har ett mellanår och stannar hemma. Min tanke går till alla skidlöpare, men framför allt till dem som väntar hemma.

Jag citerar min kolumn som ingick i Vasabladet 5.3.2012. Av responsen har jag förstått att jag inte är  ensam om mina tankar:

”Vasalöparens hustru

President Halonen berättade i en avskedsintervju att hon inte varit bekväm med att man under hennes presidenttid i olika sammanhang ställt henne frågan hur det känns. Republikens president är en offentlig person och en institution och institutioner kan inte känna. Därför har hon valt att, så gott det gått, låta bli att svara på den frågan.

Många har frågat mig också de senaste dagarna. Jag har upplevt att det är i allra bästa välmening och ibland av artighet. Många har också blivit förvånade över mitt svar. För det känns för hemskt. Det är något av det allra värsta. Jag undrar om jag någonsin blir du med det.

Ja, hur känns det då när ens man åker Vasaloppet? Jag kan naturligtvis svara bara för mig själv. Det känns. Det är inte så att det skulle vara någon vanlig dag på året. Det är definitivt en av dagarna med stort D. Dagen är viktig för tideräkningen, det är före Loppet och efter Loppet. För att använda ett lämpligt ord i sammanhanget, kan jag säga att det är en milstolpe. En hel vinters uppladdning kulminerar i denna dag.

Det är den värsta dagen på året för vasalöparens hustru. Det är också den längsta dagen på året. Jag undrar på fullt allvar vad som är värre, att skida 90 kilometer eller att sitta hemma i tv-soffan, vid datorn och vid stora matsalsbordet där allehanda statistiska uppgifter, tidigare resultat och mellanrapporter ligger utspridda. Det gäller att följa med mellantiderna, för att bilda sig en uppfattning om hur det går och hur han mår. Det är långt mellan Oxberg och Hökberg och mellan Hökberg och Eldris för den som sitter på nålar.

Veckan innan trippar jag liksom på tå. Det handlar om tömning och tankning och tvätt och packning och att humma med som svar på en massa frågor som jag, som inte alls skidar, inte begriper ett dyft av. Det handlar om en märklig balansgång mellan att vara med och peppa upp Maken samtidigt som jag på moderligt vis skulle vilja säga att huvudsaken är att man är med och det är roligt. Och visst kan det vara roligt, men allvarligt är det definitivt. Ett halvt års träning och fysiska och mentala uppladdning skall trots allt utvärderas.

Jag har flera gånger följt min vasalöpare till bussen som tagit honom till direktflyget från Vasa till Mora. Flera gånger har jag på väg hem kommit på mig själv med att undra hur det måste ha känts för den som skiljdes åt från sin älskade då han drog ut i kriget. Då har jag som annars är välsignad med en god nattsömn redan en dålig natt bakom mig. Dagen blir som den blir. Följande natt vaknar jag onödigt tidigt, p.g.a. ytterligare en orolig natt och för att sedan inte sova sedan jag vet att skidlöparen stigit upp. Det känns liksom förmätet, att ligga och sova då den andra skall utsättas för ett verkligt mandomsprov.

Jag önskar bara att allt skall gå bra. Att hälsan skall klara påfrestningen, att utrustningen skall hålla, att vädret skall vara bra, att vallningen skall fungera, att det skall kännas litet angenämt någon stund emellanåt och att det skall kännas bra efter genomfört lopp.

Någon kanske tycker att det borde vara enklare då Maken placerar sig bland de 10 000 främsta än bland de 100 främsta. Men plågan blir ju mera långvarig, då man skall vänta över åtta timmar efter start innan man kan dra en djup lättnadens suck och i hemlighet fälla en glädjetår. Och tacka Gud för att det gått bra.

För glädjen sedan han väl är i mål är enorm. Och lättnaden. Och tacksamheten. Och stoltheten. Och kärleken. Med ens känns all oro avlägsen, onödig och självisk och framför allt nästan oförståelig. Med ens är jag fullt övertygad om att jag skall uppmuntra honom att träna inför nästa års Vasaloppet, det som skulle bli det åttonde i raden för vår del.”

Jag har ju inte varit med till Vasaloppet – ännu -, men sommartid har han fört mig till trakten.

Och också till Marcialonga i Italien, där har vi varit hela lilla familjen med hund och allt och tittat på landskapet där han skidat.

Om tre månader säger vi att det är sommar, oberoende av vilket väder vi har. Om fyra firar vi midsommar.

Jag älskar februariljuset som liksom väcker en ur vinterdvalan och säger att vi överlevt en vinter till. Sedan är det en annan sak, oberoende av om vi är vinter-människor eller inte, den här tiden på året ska det vara både kyla och snö och solljus, om man frågar mig. Och då är jag ingen vintermänniska.

Vera tittar ut över isen idag i Vexala. Det är inte alla år isen lägger sig utanför oss. Nu är det inget badföre för labben.

I sommar, om hon får vara med då ännu, blir hon 12 år. Hon har under hela sin livstid varit mycket i Vexala, och med tanke på våra flyttningsrörelser betyder det att hon inte tillnärmelsevis varit lika mycket någon annanstans. Berest är hon, hon har t.ex varit fyra gånger i Italien.

Vi var sju som vaknade i vår trea imorse. Inte alldeles för många timmar tidigare hade invånarantalet i bostaden stigit med 250%. De kom och de sov och de drog vidare efter litet frukost. Då Arvid vaknade på vårt vardagsrumsgolv medan jag kokade havregrynsgröten frågade jag om jag fick komma på litet morgongos med honom, och det fick jag!

Morgonstunden hade inte bara guld i mund, för Arvids föräldrar tog vuxenansvar och lät sig inte förledas av litet trots. Så den unge mannen visade helt tydligt missnöje resten av vår gemensamma stund. Men då han satt sig i bilen och vi tog avsked och jag sade ”Arvid, mormor älskar dig”, då log han genom ilskorna. Jag tyckte att han behövde få höra det just då och där.

En liten vän blev kvar på soffan. Jag saknar de andra, men det var väl ändå bäst att ingen av dem glömdes kvar.

Jag har en massa grejer. Jag har flyttat in i föräldrahemmet efter att mamma dog, och lovade pappa att han bara behövde ta med sig det han ville ha på nya stället. Jag hade varken tid eller lust den gången att röja, utan flyttade in med för mycket grejer redan då.

Sedan är jag ju fäst vid saker. Inte i betydelsen materialist, men som rotlös och med rekordmånga adresser genom åren har jag inga djupa rötter och fäster mig allts vid saker istället för omgivningar. Som en hund, som inte heller är svår att flytta bara den får ha familjens tillhörigheter omkring sig. I motsats till en katt som kanske rymmer hem till de gamla hemsoporna.

Bilden: Vera trivs på nya stället, det har hon gjort från första stund.

Några år efter att jag börjat bo med mammas saker och pappas också förstås, blev det också så att pappas grejer behövde tas om hand. Vi var ju två som kunde dela på dem och hon tog 30 lådor med sig till Tyskland den gången, men ändå tyckte jag att jag fick en hel del till.

Jag tömde mammas arbetsrum efter att hon gått bort. De svarta sopsäckarna blev på något vis deprimerande bilder av alltings förgänglighet. Pappa som dog betydligt mera plötsligt än mamma, han hade haft aningar och döstädat själv.

För ett år sedan vinnlade jag mig om, att den här gången skall jag reda upp sådant som jag hellre kan reda upp själv än att barnen ska behöva göra det. Och oj så jag har slängt! Så duktig jag varit! Så frimodig! Och oj så bra det ska gå att knoga på utan alla dessa barlaster. Nog finns det en del kvar, mycket skulle säkert många tycka. Men jag vet att jag varit duktig.

Men det höll på att börja stressa mig, innan vi var riktigt klara, men nu ser vi slutet. Jag har inte bara lagt bloggandet åt sidan, utan en hel del annat har också få bida sin tid medan jag döstädat. Det lär vara et nytt svenskt ord, att döstäda eller dödstäda. Jag föredrar varianten med ett d mindre, det blir liksom mera mustigt då man uttalar det.

Det är över ett år sedan jag insåg att jag småningom skulle bli, åtminstone periodvis,  ensam i ett jättestort egnahemshus, jag som aldrig bott ensam. Huset blev snabbt sålt, men lägenheten vi trodde vi skulle flytta in i gick vår näsa förbi då den löstes in i kraft av den inlösningsklausul som finns i så många äldre hus i Vasa, en klausul jag sett annorlunda på före den drabbade mig.

Vi reserverade en bostad i ett nybygge, flyttade in på hyra i Vasa, men bytte sedan objekt i samma Flickis-kvarter, så det blev en kortare vistelse i hyresbostaden än vi räknat med. Under sommaren tömde vi cityflatten i Nykarleby och magasinerade det vi skulle ha till vårt nya hem då det skulle bli färdigt i Vasa. Det blev det några dagar före jul.

Sedan dess har vi bott på Biblioteksgatan, men vi är inte ännu r-i-k-t-i-g-t färdiga med flyttjobbandet, men nästan. Om en drygt vecka ska jag lämna tillbaka nycklarna. Nu återstår inte mycket. Så här såg det ut ett par timmar före vi slutade jobba igår. 

Snart är det tömt. Skönt. Men nog har det varit jobbigt att flytta den här gången. Tur att det var sista gången!