VardagsPrästen

Många är de som står med förvåningens finger i häpnadens mun. Många är de som inte fattat att det är så vanligt som det förefaller vara. Men många är också de som på riktigt känner sig kränkta för att de pådyvlats en kollektiv skuld som de inte visste att de hade del i.

Och jag frågar mig, har de det? Alla män är ju inte per definition svin. Många är bara litet svinaktiga och många, många är fantastiskt fina och jämställda feministiska män som högaktar kvinnor och behandlar oss väl.

Det finns och har funnits så många fina män i mitt liv. Bara på basen av den populationen vågar jag slå fast, att alla inte kan vara skyldiga. Alla kvinnor är heller inte offer.

Jag har känt mig illojal då jag inte skrivit något metoo#. Jag har känt mig illojal med dem som jag vet att farit verkligt illa på grund av grova övergrepp eller systematiskt utnyttjande av en man som de borde ha fått lita på och vara trygg med, en man som de litat på och varit trygga med, men inte borde ha litat på.

Förmodligen har många sår rivits upp de senaste veckorna, världen över. Det är naturligtvis ingen orsak att låta bli att släppa problemet till ytan. Det måste komma fram i dagsljus, förhoppningsvis är världen redo för det nu.

Jag sov själv dåligt en natt nyligen på grund av detta. För att jag mindes. För att jag såg strukturer jag inte sett tidigare, för att jag såg medlöparna, de som stod brevid och lät det ske. T.ex pojkarna på tvåan i mellanskolan. De där som inte sade ifrån då jag hölls kvar och fast efter skoldagens slut och de ”bara” var med och såg på. De där pojkarna på nian som inte sade ett pip, varken för eller emot, då jag mitt i allt låg under en av klassens största killar på ett toalettgolv och där var fyra eller fem andra pojkar som kunde ha sagt ifrån.

Antagligen var åtminstone någon av dem lika överraskad och överrumplad som jag. Kanske var de lika rädda. Åtminstone vill jag inte tro att de alla hade varit med om det tidigare. Jag vill tro att de inte varit med om det efteråt, åtminstone inte utan att klart ta avstånd från det och stäcka av det.

Jag berättade aldrig för någon. Men det gjorde de. Det tog sig bl.a. uttryck i att några av pojkarna fanns där då risksituationer uppstod. Följde en hem, varnade, gick emellan på förhand.

Det här hade jag nästan glömt. Åtminstone känslan, skammen, tankarna på att jag själv var orsak till det som hänt eller hållit på att hända.

Ibland har känslan kommit till ytan. Då det under åren inträffat sådant som aktiverat den delen av minnet. Känslan av utnyttjande läggs till tidigare liknande känslor. Skam läggs till skam. Det som funnits där visar sig finnas kvar där även om det är väl inkapslat i det aktiva minnet.

Den tid i livet då detta var som mest närvarande i mitt medvetande, var under de år som också annars var svårast. De år då de svinaktiga tydligen läste av koderna så, att jag inte var någons kvinna och att det därför var fritt fram att behandla mig illa. De år då jag skulle klara av uppgiften som ensamförsörjare och ensam mamma, då jag förväntades räcka till för så mycket. Då blev jag tydligen också allmänt villebråd för dem som inte vet var gränser går och hur man behandlar kvinnor. Många gånger var jag äcklad, men bara en gång grät jag och det var den gången då min dotter berättade att de ringt någon ”och han lät som en hund”.

Världen är begåvad med många underbara män. Ni är många just nu som antagligen inte fattar någonting av det som sker och den diskussion som förs. För att ni aldrig kränkt någon. För att ni högaktar kvinnor. För att ni älskar er hustru, era döttrar och er mor.

Jag hoppas innerligt att inte den nu pågående kampanjen skrämmer bort er. För det är ju ni som är Mannen. Den fina, kärleksfulla, intressanta och älskvärda mannen. Låt inte de svinaktiga ha patent på att kallas man och män. De borde kallas kräk. Jag vet att det kan vara sjukligt av ett slag som förutsätter vård, så sök sig till den då!

Bland alla de fina män jag mött, har det också funnits de som varit mera intresserade än jag själv. De som varit väl intresserade. De som t.o.m. kan sägas ha varit klumpiga i sin kärleksförklaring eller uppvaktning. Fastän jag inte velat, eller inte varit intresserad eller inte känt på samma sätt, gör det inte dem till förövare. Även om jag inte känner på samma sätt gör det inte en friares eller beundrares invit till trakasserier.

Vi måste vara försiktiga med vad vi anklagar vem för. Vi måste låta det vara tillåtet att visa att man är intresserad. Annars vågar man ju inte vara vare sig vänlig, uppskattande, artig eller visa intresse för någon. Det skulle ju bli väldigt tråkigt och märkligt.

Men ett nej är alltid ett nej.

Alltid.

Även om jag inte kände Patrik och Kika, hörde jag till dem som ibland läste deras blogg under Joels sjukdomstid. Jag hörde också till dem som ibland bad för den kämpande familjen, och bland medarbetarna i församlingen bad vi någon gång för dem.

Min connection till dem var framförallt att Patriks pappa hade varit min lärare, en av de finaste, för att han såg mig och anade något av min väg även om jag visade föga intresse för hans eget ämne.

Det Patrik gått igenom är inga småsaker. Berättelsen om Joels sjukdom och död är rörande och berörande och att hustrun Kika drabbas som hon gör och att Patrik drabbas av ännu en stor sorg är bara för mycket.

Tänk att han kan skriva så vackert om det. Att han kan klä det svåra i så vackra ord och låta tacksamheten, glädjen och ljuset skymta fram. Att han kan förhålla sig samtidigt så både privat och personlig och allmängiltigt till det som de allra flesta av oss ska möta i våra liv.

Redan före Patrik blev min svärson har jag vetat att boken är på kommande. Jag känner en stor vördnad för det han tvingats gå igenom och att han delar med sig av det svåra, men samtidigt hjälper oss att sätta sorgen i ett sammanhang. Dessutom innehåller boken en hel del annat värdefullt. Jag ska läsa den igen om en tid.

Om du inte läst den, gör det!

Hungerdagsinsamlingen sker i år 14-16.9. Idag drog jag på mig Röda Kors-västen och stod ett par timmar på Prisma och samlade in medel till katastroffonden. Imorgon kväll har jag förmånen att stå med sparbössan i Wasa Teaters foajé före föreställningen, så ni som är på väg på Ingvar i morgon kväll ges möjlighet att delta i insamlingen där.

Inför Hungerdagens som ordnas av Röda Korset i september varje år, skrev jag en text till Röda Korsets tidning Här och Nu.

”Min väg att dela med mig

På sistone har jag ibland roat mg med att fråga folk, vad de först associerar till då de hör ”Röda Korset”. Någon svarar blodgivning, någon Hungerdagen, någon u-land och någon förstahjälp. Röda Korset finns i folks medvetande även om det vi först kommer att tänka på och förknippar med Röda Korset varierar.

För mig var länge Hungerdagen, mitt sätt att vara Röda Korsaktiv. Jag vill berätta om de här, för jag tror att det är viktigt att vi ser att vi kan engagera oss på olika sätt och att det kan vara viktigt för den enskilda även om det sker s.a.s i det fördolda.

Jag var ensamstående trebarnsmamma i tio år. Tidvis under den eran studerade jag och det gällde naturligtvis att vrida och vända på slantarna. Under den här tiden hade jag inte möjlighet att dela med mig på det sätt som jag skulle ha önskat. Men Hungerdagen gick rakt in i mitt hjärta, det blev mitt sätt att ge med hjärtat.

Eftersom jag visste exakt vad vår mat kostade i medeltal per dag, tyckte jag att det var en lämplig summa att bidra med till Hungerdagsinsamlingen. Beslutet att ge och vilken summa familjen skulle ge, fattades alltså hemma vid köksbordet och på Hungerdagen gick vi till varuhuset för att ge vår gåva snarare än för att handla. För att barnen skulle få vara delaktiga gjorde vi så, att vi under vår hungerdag åt mycket enkelt, för att understryka att vi avstod något.

Den här goda vanan har jag försökt hålla kvar. Att ge en summa som motsvarar familjens matkostnader för en dag. Trots att jag försökt dölja det har någon insamlare ibland märkt, att jag gett litet mera än vad som normalt ligger löst i kappfickan, och tackat litet extra.

Men det är inte tacket jag varit ute efter. Tvärtom är det jag som haft orsak att tacka. För att Röda Korset och lokalavdelningarnas insamlare skapat möjligheten för mig att dela med mig.

Det blev rituellt för mig, att ge just den där summan som motsvarar familjens matkostnad för en dag. Det blev litet av en kul grej, men samtidigt en mycket allvarlig sak. Att ta in delandet med dem som lider i mitt i eget kök, att få dela med mig av det som vår familj lever av. Det blev nästan som att bjuda in en hungrande människa till vårt matbord. Tack FRK-aktiva som ger oss den möjligheten!

Vi är vana att se på tredje sektorn och dess insamlingar som något vi lockas att stöda. Att någon vill ha våra pengar. Jag vill att vi ska försöka se det precis tvärtom, att tredje sektorn skapar möjligheter för oss att bidra och dela med oss.

Det hände något på vägen. Visst har jag alltid stött Hungerdagsinsamlingen. Men jag vill att det igen ska bli det medvetna kärleksgärning som det en gång var.”

Under Hungerdagen samlas medel in till katastroffonden. Röda Korsets frivilliga hjälpare är på plats runt om i världen. Du bestämmer om de kan skapa hopp och skydd till de nödställda.

För tillfället behövs hjälp till exempel i Jemen som drabbats av krig, torka och kolera.  I Jemen är över 70 % av befolkningen i behov av hjälp. I Finland hjälper man bland annat offer för eldsvådor och utbildar frivilliga inom psykiskt stöd. Frivilliga inom psykiskt stöd har bland annat hjälpt människor som blev uppskakade av knivhuggningen i Åbo.

Den här tiden på året var jobbigare förr. Med förr menar jag medan jag hade skolbarn och företrädesvis små skolbarn. Rutinerna som gått upp i rök under sommaren skulle plötsligt utarbetas och inarbetas igen och det skulle  träffas avgöranden om vilka fritidsaktiviteter vilket barn skulle delta i under terminen som börjat och klädlagret skulle uppdateras m.m.m.m. Och böckerna skulle plastas…

Själv är jag ju av den generationen som hade vackra hyllpapper eller icke-självhäftande plast på böckerna. Men icke mina barn. Och då det första barnet bad mig plasta en bok svarade jag helt enkelt,  att jag inte kan. Men hon gav sig inte, så jag gjorde något som med den allra bästa välvilja i världen skulle kunna kallas att platsa en bok med självhäftande plast. Jag kommenterade inte resultatet, men antar att mången annan gjort det och det ursäktas, för resultatet var inte vackert.

Efter det har ingen bett mig plasta en bok.

Och till det säger jag som Stina i Saltkråkan ”Och det tycker jag är sköööönt”.

Det var inte så att jag skulle ha glömt sommarkören då jag berättade om allt det fina jag fick uppleva sommaren som håller på att ta slut. Jakobstads sommarkör 2017. Sätter dit årtalet för att jag så gärna hoppas på en fortsättning nästa sommar.

Och det måste det ju bli genom att det blev en succé. För visst kan man kalla det så om drygt 60 människor anmäler sig till en kör som övar 6-7 gånger för att sedan uppträda vid en konsert.

Konserten hölls i Svenska gården, måndagen i veckan som kallas Jakobs dagar,  och drog fullt hus. Repertoaren räckte inte till en hel konsert men vi varvade körsång med allsång, och både korister och publik sjöng av hjärtans lust.

Macke Söderström som jag alltid beundrat som musiker visade sig vara en alldeles underbar körledare.

Jag som i min ungdom sjungit mycket i kör har inte på många år fört ett sådant leverne så jag skulle ha kunnat delta i en kör som har regelbundna övningar i en viss kväll per vecka. Den här gången annonserades datumen ut på förhand och jag kunde bocka av dem och konstatera att jag hade möjlighet att vara med. Härligt! Jag stortrivdes! Och jag drömmer om en fortsättning nästa år.

Sista kvällen av sommarlovet firas ikväll. Sista kvällen av en sommar som allmänt betraktas som en dålig sommar. Dålig för att den innehållit för litet av det som vi kan enas om att en god sommar bör innehålla: fint, varmt och lagom torrt sommarväder.

Men som någon sagt då och då, de finländska somrarna kan vara så här. Men, för att behandla mitt eget annalkande vemod eller för att om möjligt kväva det i sin linda plockar jag fram litet av allt det goda som  sommaren 2017 kom att innehålla för min del.

Sista helgen i april fick vi tillbringa med två av barnbarnen i Helsingfors. Det är sällan vi kan ställa upp med sådant, men den här gången hade vi båda ledig helg så det lyckades. Barnen fick bestämma menyn.

Sommaren i församlingen började med en uppskattad fest på Kristi himmelsfärdsdag då vi firade 500 år sedan reformationen. Söndagsskolbarnen planterade äppelträd, barn sjöng, fyraåringarna fick sin Bibel m.m.

Ungdomsarbetsledare Olof Jern som reformatorn, Martin Luther.

Fannys studentdag, på hennes 19-årsdag, var en högtidsdag för oss alla. Fint betyg, fina stipendier och dessutom kamratpris.

Jag var väldigt stolt över hennes tal från studenterna.

Sedan var jag sökande till kyrkoherdetjänsten i Vasa svenska församling. Och även om jag av domkapitlet bedömts vara den formellt mest behöriga och satts i första förslagsrum av de sökande, räckte inte de drygt 300 rösterna till. Samtidigt som valresultatet naturligtvis var en besvikelse, innebar det en lättnad. Ännu idag är jag glad att jag sökte tjänsten, annars hade jag ångrat mig.

Samma dag som kyrkoherdevalet i Vasa, valdes jag till en av tre vice ordförande i Finlands Röda Kors styrelse, ett ärevördigt uppdrag som jag ödmjukt skall sköta så gott jag kan. Stämman i Helsingfors var en mycket positiv upplevelse för min del. Det kändes gott att vara bland drygt 1000 finländare som jobbar för den goda saken, och gör det i samförstånd och med det goda för ögonen.

Här Kalle Sundelins bild (Tack Kalle!) från Finlandiahuset och valpaneldebatten som leddes av Arto Nyberg.

Vidare har sommaren innehållit traditionell sommarverksamhet i form av kusinklubben. Barnbarnen är naturligtvis välkomna när som helst till Willmanstrand, men föräldrafritt är det på bestämda tider och då är det både planerad verksamhet, treårs åldersgräns och kadaverdisciplin på stranden som gäller.

I sommar har vi inte gjort några längre resor, men däremot några kortare. Fanny tillbringade sommaren på Åland, så dit åkte vi några dagar. Hon for för att jobba på ett hotell, men sade upp sig och gick till Röda Korset och fick jobb, obs! helt utan mors förskyllan. Fanny jobbade som fejsare och gjorde av allt att döma ett gott jobb. Hon hälsade på mig då vi dök upp tio minuter före hon skulle sluta sitt arbetspass, innan hon sade ”nu vet jag ju att du inte är månadsgivare…”, behöver jag säga det: numera är jag!

Fejsare, ett nytt ord för mig.

Litet lokal och regional kultur hann vi med mellan varven. Här får det illustreras av Vita frun på Tottesunds herrgård.

Jag är glad att jag fått bli vasabo igen. Sedan vi gifte oss för 21 år sedan har jag någonstans innerst inne närt en förhoppning om att vi skall landa där. Även om vi lever största delen av året på stranden i Vexala där vi byggde vårt ställe för sex-sju år sedan, behöver vi ha en bostad närmare civilisation också.

I våras sålde vi både huset i Solf och lägenheten i Nykarleby och väntar på att vår bostad i Lyran på Flickisområdet skall bli färdig i vinter. Jag som levt ett så flyktigt liv med många adresser, har alltid känt mig som vasabo. Jag är född i Vasa, bodde mina första år där, återvände till nionde klassen, gick gymnasiet där och studerade där. Mitt kommunalpolitiska engagemang under tre perioder har naturligtvis långt bidragit till min känsla för min hemstad. Hoppas att Gösta också kommer att trivas där, åtminstone på deltid framöver!Här lunchar Gösta och jag i ett av Vasas offentliga vackra rum, Sandviksvillan – eller Villa Sandviken som den väl egentligen heter, men så brukar inte vi vasabor säga.  Obs! Han hade inte privatbeställt stället, men vi var tydligen hungrigast av alla den här söndagsförmiddagen.

Sommaren avslutades med Tjejmilen, vår tradition att mötas döttrarna och jag (och ibland har Gösta varit med), en helg för att springa Tjejmilen med 30 000 andra kvinnor. I år var vi väl bara 25 000. I år fick jag bestämma mig för att gå, men tyckte nästan att det var mera jobbigt att gå 10 km än att jogga eller att gå och jogga om vartannat. Men minst lika roligt var det! En av flickorna hade tävlingsförbud, men det är inte det viktigaste att få springa.

Det motiverar oss nu igen att motionera och hålla igång för att förhoppningsvis kunna vara med nästa år. Och att samtidigt få ett veckoslut då vi får tala ostört om allt möjligt och omöjligt. Vi blir inte utan samtalsämnen, men kanske utan muntur och tid.

Ni har sätt så många bilder från Gärdet, så ni får nu en från efter duschen. Matilda (Avbild) fotar och är följaktligen inte med på bilden.

På söndag förmiddag bänkade vi oss i Adolf Fredriks kyrka. Vilken sång! Alltid lika fina högmässor där.

Några söndagar tidigare firade vi högmässa i Uranienborgs kyrka i Oslo. 

Sommaren har präglats av flyttning. Tömningen av ett hus och en lägenhet, och som sagt skall det snart flyttas igen. Fanny flyttade till Oslo och henne hjälpte vi att få dit en billast med grejer. Då man har så mycket saker…

Två bröllop hade vi också i familjen. Göstas dotter Johanna, en av mina fina bonusdöttrar, gifte sig med sin Jukka och min Emma gifte sig med Patrik. Vi gläds med dem alla och önskar dem allt gott.

Så visst har det varit en innehållsrik sommar i alla fall, även om vi tenderar att avfärda den som en dålig sommar.

Allt detta hann jag tänka på idag då jag blicka tillbaka litet och tacksamhet kom över mig där jag satt på vår veranda och njöt av den underbart vackra dagen. Tack för en fin sommar!

Det började för snart sju år sedan. Jag höll på att bli klar med min andra slutexamen efter att ha jobbat heltid och studerat på fritiden, men den naturliga följden att något blev lidande. I mitt fall var det motionen som hade fått stå åt sidan för det som jag prioriterade högre.

Tack och lov hade vi hunden. Den gjorde att jag kommit ut åtminstone på tre längre promenader varje vecka och kortare promenader ofta på morgnarna, även om husse småningom började ta mera och mera ansvar för morgnarna.

Det gällde alltså att ta itu med motionerandes då för sju år sedan och slav under lagen som jag trivs att vara, så satte jag igång mycket systematiskt. Innan jag började jogga promenerade jag en månad enligt ett fastställt program, Iform.se

Men för att sätta ännu mera piska på mig själv anmälde jag mig till Tjejmilen i Stockholm första veckoslutet i september 2011. Och för att göra det ännu roligare bjöd jag med de tre av mina döttrar som då hade åldern inne för att delta. Och det blev också både en morot och en piska för dem.

Bilden från 2016 år Tjejmilen. En i laget är höggravid.

Dessutom tyckte jag att jag inte tillräckligt gett dem vad jag  hade velat ge på det här området då de växte upp. Jag som själv varit en knattefriidrottare som barn hade gärna gett också mina barn den upplevelsen och de goda vanor som kan tänkas följa av det, men för det hade inte min tid och mina krafter som ensam mamma räckt till.

Och ska jag erkänna, jag upplevde också den världen som litet manlig och en konstig blyghet gjorde att jag inte ville beblanda mig så aktivt som det skulle ha inneburit om jag som ensam mamma med tre barn engagerat oss i det sammanhanget.

Men mitt i allt år 2011 var vi anmälda till Tjejmilen och vi tränade var och en på sin nivå inför vårt första lopp. Och roligt var det, både före och under och efter. Allvaret fanns där, liksom realismen och självironin. Men vi fick mersmak och anmälde oss igen på ort och plats inför följande år. Och så har vi hållit på. Och den yngsta dottern får numera också vara med.

I år är landslaget något sargat, som coachen och servicekarlen uttryckte det i går kväll. Träningen har inte gått som på Strömsö för alla av oss detta år. En har tävlingsförbud och en annan har inte sprungit alls i sommar, utan investerat i en motionscykel istället. Men iväg ska vi.

Tröskeln är nämligen väldigt hög för att bli borta. Och det är ju så mycket annat än själva springandet runt Gärdet och Djurgården med 30 000 andra damer. Det är den gång varje år då vi får träffas och får tala utan att bli avbrutna av barnbarnen, sötnosarna som allt ju normalt kretsar kring nu för tiden då vi träffas.

Och visst är det roligt om någon i gänget, vid vår sjunde Tjejmil,  skulle klara en tid under en timme och roligt om mitt knä klarar att alternera mellan att springa och gå i 10 km. Det är inte säkert den här gången. Men iväg ska jag. Och optimist som jag är anmäler jag mig nog till nästa års version av Tjejmilen, den 35:e i historien.

Jag hör till dem som inte tycker om avsked. Ja, jag vet att de hör livet till och att det är en utmaning i sig att göra de avsked som ändå kommer så fina som möjligt. Men, nej, Jag hör till dem som helst undviker avsked eller åtminstone inte gör dem för känslosamma.

Villaavslutning är en helg för avsked. Jag har aldrig riktigt förstått idén med firandet. Kanske har det att göra med att vi i vår familj inte avslutat någon villasäsong den tiden på året. Vi har varit mera uthålliga än så.

God mat, vänner, smällare och raketer. Var och en med sitt. Visst ser jag idén med festandet, men inte med avslutandet.

Idag är en av sommarens finaste dagar i Vexala, och jag som har semester ännu en dryg vecka får njuta fullt ut.  Jag vill vara här länge ännu. I själva verket tills snön och väglaget ger för stora spänningsmoment inför morgnar då vi definitivt behöver komma oss härifrån. Men dit är det länge ännu. Och till dess fortsätter vi att trivas.

Utsikten igår kväll var underbart vacker, här vid solnedgången ett par minuter före 21.

Ensam kvinna reser ensam. Och ensam har jag ju aldrig varit, så jag upplevde under min road trip från Oslo till Umeå i förrgår, att jag faktiskt första gången i livet reste ensam – privat.

Jag har aldrig bott ensam. Gifte mig första gången då jag var ung. Fick barn och skilde mig då jag just börjat vänta tredje barnet. Semestrade följaktligen under många år med tre fina flickor. Vissa orter jag passerade här om dagen var sådana där vi rört oss under våra semestrar under våra år med konstellationen ensam mamma med barn. Vi hade fina resor!Resan startade vid Holmenkollen i Oslo.

Jag såg stränder under min färd som jag insåg att där skulle vi ha stannat. Där skulle barnen ha fått simma och leka för att orka sitta i bilen sedan igen. En av dem satt framme i bilstol för att vi skulle få en tom plats i mitten i baksätet för en korg med böcker, leksaker och hobbymaterial. Ja visst var det fina resor.

Efter tio år som ensam mamma var jag inte ensam längre. Livet ändrade i vissa avseenden, bl a då det gällde resandet. Jag behövde inte vara reseledare längre. Jag fick vara ledig fullt ut och bara resa. Det har också varit fantastiska resor, bl a åtta längre resor med husbil i Mellaneuropa!

Det var bra att jag körde 927 km under en dag, för jag märkte att jag förstod chauffören bättre än jag gjort förr, att man faktiskt inte vill gå på shopping, kultur el konditori då man ska köra.

Det är alltid bra att trampa i den andras skor ibland.

Men en del vackert såg jag under resan. Jag stannade i Mora och tankade i Bollnäs. Ringde min syster i Umeå då jag kom till Sundsvall för att fråga om hon tar emot mig om jag kör på en dag istället för två och kommer fram till Umeå sen kväll. Barnbarnen ville jag inte överrumpla sent på kvällen utan komma den tid då de kommer från skolan följande dag. Fick inget svar så jag stack mig in på Höga Kusten hotellet men det fanns inte rum i härberget.

Så det blev inte mycket kultur. Men några bilder då jag sträckte på benen längs vägen. Höga kustenbro-bilden blev tyvärr tagen litet för sent, det var betydligt vackrare också då.

Tyvärr fanns det inte rum i härberget på berget. Men jag orkade bra köra vidare och fick ett fint besök hos min syster och en fin dag i Umeå.