VardagsPrästen

Igår då jag kom till Närpes hade jag med mig en del grejer. Är man mitt i en flytt så är man och då åker man inte tomhänt, eller med tomt bagageutrymme. Mitt autistiska drag är att räkna, i detta fall, kollin. Nu var de tretton. 😃

Eftersom möblerna inte ännu hunnit till arbetsbostaden i Närpes blev det en natt på madrass på golvet. 😎 Jag hör till dem som mår bättre av litet för hårt än litet för mjukt underlägg (dessutom hade jsg också bäddmadrass), så det oroade jag mig inte för. Men hur jag, med min morgonstelhet skulle ta mig upp på morgonen, det oroade mig nog en del dör jag låg i mörkret och skulle somna.

Jag kunde räkna med att inte behöva upp före morgonen, jag hör inte till dem som går på toa på natten. Men det gällde att ha klockan att ringa så pass tidigt att jag skulle hinna med all den nödvändiga uppvärmningen och stretchningen innan jag skulle ta mig upp.

Det gick över förväntan.

Då jag packat upp mina väskor och korgar och påsar insåg jag att jag hade skäl att göra ett besök i den lokala K-affären. Livets nödtorft formulerade jag igår kväll som toapapper, andningsskydd, tvål, något sött och något salt. Frukosten skulle jag inta med kvinnorna på Kvinnofrukosten på den lokala restaurangen, så handlandet fick inskränka sig till detta.

Förr bodde präster i prästgårdar. Förutom att prästgården var bostad för prästen och hans familj tjänade den som samlingsplats i församlingen, det var före församlingshemmens tid. Därtill skötte församlingsborna en hel del av sina myndighetsärenden just i prästgården.

Prästen bodde där så länge han tjänade församlingen, då han bytte tjänst flyttade familjen in i en annan prästgård.

Det här var i huvudsak i en svunnen tid. Nu skaffar prästen sin bostad själv, köper eller hyr. För mig var det viktigt att bo i församlingen medan jag var kyrkoherde. Som kaplan har jag en annan ställning i församlingen, och har valt att ge mig själv rätt att inte permanent bo i Närpes. Däremot vill jag vara där så mycket som möjligt, dela livet med människorna i församlingen, handla där o.s.v.

I vårt projekt att skapa en enklare vardag ingår att vara på ett ställe åt gången. Att jag under arbetsveckorna bor i Närpes är den kompromiss som denna 59-åriga kaplan sträcker sig till. Och det är ingen uppoffring, tvärtom. Men jag är vuxen och har också andra förpliktelser och min fasta punkt i tillvaron, det hus vi lät bygga i Vexala för drygt 10 år sedan, det står där det står och utgående från det styr vi nu vår tillvaro.

.

Sedan drygt två månader tillbaka jobbar jag tredagars veckor. Genom en partiell sjukskrivning har jag fått möjlighet att söka ersättning från Fpa för att jag är tjänstledig på deltid.

Arrangemanget är helt underbart! Jag får, som jag upplever saken, både äta kakan och ha den kvar. För jag vill jobba. Jag är väldigt motiverad för att jobba, trivs med det jag gör och vill hellre ha litet för mycket jobb än litet för litet. Samtidigt mår jag oerhört bra av att jobba litet färre dagar, för kroppen verkar behöva det. Min värkande kropp, och periodvis också knopp, behöver tid för motion och vila, för att må så bra som möjligt. Återhämtningen verkar ta så mycket längre nu än förr.

Min deltidsledighet används också för ett större projekt, att på sikt försöka göra livet och vardagen mera lätthanterlig. Till det hör att resa mindre, att inrätta livet så att jag pendlar en gång i veckan istället för att köra varje arbetsdag. Att jag jobbar då jag jobbar, och gör det i Närpes och att jag är ledig då jag är ledig och är det i Nykarleby.

I Nykarleby har jag en bra coach då det gäller den livsstil som jag vill att ska bli också min., den med motion, vila och meningsfulla uppdrag i riktiga proportioner. Maken är en glad och aktiv pensionär och ett gott stöd för mig också i detta avseende. Så i Nykarleby upplever jag att jag är på semester, här lever vi ungefär som på en semesterort.

I den flyttning som jag inte verkställer, men som jag långt administrerar, skickar jag prästkläder, predikoverkstadsbacken m.m. till Närpes där jag igen har lägenhet hos Folkhälsan.

Att äta kakan och ha den kvar.

Bilden från dagens hundpromenad. St:a Birgitta, en flitigt fotograferad kyrka vid Nykarleby älv.

För en tid sedan berättade jag hur det gick då jag ville legalisera mitt boende med Maken ute i arkipelagen. Att digitaliseringsmyndigheten beslöt anteckna mig utan stadigvarande adress med postadress till Willmanstrand, alltså vårt älskade Willmanstrand i Vexala, Munsala, Nykarleby.

Jag fick, med besked, ta mig ur min bekvämlighetszon, jag tyckte att jag fick lov att tänka mig in i hur min mamma, som varit död redan i 37 år, skulle ha resonerat kring mitt lösdriveri. Lite senpubertal nonschalans gjorde sig påmind, och jag tyckte att vad då!

Igår kväll skulle jag ladda ner appen för MobilPay. Jag var skyldig en ung person några euro och hon föreslog att jag skulle betala via MobilPay. Och jag tänkte att nu får jag det äntligen gjort, förr hade jag bara Siirto.

Men. Det blev inte så. Jag fick inte ladda ner appen, för jag fanns inte i det officiella registret över personer på den adressen. Jag överraskades av min egen reaktion. Jag tyckte verkligen inte om att ha försatt mig i den belägenheten att jag inte var betrodd att ladda ner en app som snart sagt alla handlar med i dag.

Nåja, nu var ju detta ett i-landsproblem, men de som verkligen ramlar utanför våra system riskerar att göra det på många sätt. Det är att bli marginaliserad på flera sätt.

Det har stått klart en tid, att jag efter de åtta år jag ”förlupit” det gemensamma hemmet (genom att vara skriven i Korsholm och Vasa) , skulle bli nykarlebybo igen. Men det gick inte att förverkliga där jag helst skulle ha gjort det, där vi tillbringar större delen av året, i Vexala.

Men nu är jag ”på riktigt” nykarlebybo igen, med varaktig adress och allt, på Topeliusesplanaden. Och det bästa av allt är att Maken ❤️ handlade i kärlek och solidaritet ❤️med sin lösdrivare till hustru och flyttade med henne till stan då hon inte fick flytta med honom till yttersta havsbandet. Så numera har vi båda varaktig adress på Topeliusesplanade och har blivit samboende igen.. och genom samma operation fick vi plötsligt en ”villa (sommarvilla) och där får man, enligt uppgift, vara hur mycket man vill.

Men det är kanske framför allt i novembermörkret man vill vara någon annanstans.

INNAN SOLEN GÅR NER. Det gäller att ta vara på den stund det är ljust, för då det är mörkt här vid ca 16.45-tiden, då är det riktigt mörkt. Farsdagen firas i år i stillhet. Dagen har litet av lugnet före stormen över sig. Det är två veckor till första advent och sedan sitter det litet i ett en dryg månad framåt. Och under den månaden ska ett och annat utöver än prästens advents- och julfirande också rymmas i programmet. Men det mesta kan göras enklare med god planering och den ska vi nu ta itu med. Jag ska be att få återkomma då vissa saker ännu få falla på plats.

Då vi gifte oss för 25 år sedan ingick det i ”överlevnadsstrategin” för min del, att vi, då Maken skulle bli pensionär, skulle flytta till Vasa. Så blev det inte. Jag flyttade, redan före hans pensionering, till Vasa tillsammans med yngsta dottern då hon gick i gymnasiet, efter att hon och jag bott några år i Solf i Korsholm där jag jobbade, medan Maken jobbade och bodde i Nykarleby.

De senaste åren har vi haft en bostad i Vasa som mest stått och väntat på oss, men något gemensamt liv i Vasa blev det nu inte. Livet för, och Livet har fört oss och vårt gemensamma liv till Nykarleby och Vexala ❤️ och passarspetsen ställs numera på Brotthällan i Vexala. Väl så.

I medlet av augusti i år ville jag slå slag i saken och ”flytta hem” till Maken och det lilla egnahemshus på stranden som de senaste åren blivit vårt gemensamma egentliga hem. Det hem där också Maken varit fast bosatt i många år redan.

Lagstiftningen har ändrat. Det går inte längre att fast bosätta sig på fritidsområde, som det gjorde då Maken blev Vexalabo. Men, jag hoppades på att ett slags familjeåterförening skulle vara möjlig, också genom att samma bostad fungerar som äkta hälftens stadigvarande bostad.

Men nej. Jag stötte, per telefon, på världens trevligaste och mest förstående statstjänstekvinna, som förstod mina dubier då jag hade fått besked att jag om jag inte kontaktar myndigheten antecknas utan stadigvarande adress med postadress i Vexala. Ville jag det?

Jag erkänner utan omsvep att jag hade vissa frågetecken och mycket fördomar mot att börja höra till en grupp av medborgare som saknar fast adress. Jag frågade tjänstekvinnan hur länge man kan ha det så och hon berättade att det kan man i princip hur länge som helst. Hon förstod att jag tyckte att det lät ”som om man skulle sova under en bro”. 😅 Jag gillade henne och vårt samtal, jag meddelade att hon fick flytta mig till Nykarleby, med postadress på Brotthällvägen 28, 66950 MUNSALA – och utan stadigvarande adress. Ja, jag gjorde det!

Skulle det ha någon betydelse? Jag antar att jag röstar i ett annat röstningsområde än min man, bland dem som intehar stadigvarande adress i kommunen…Och jag antar att jag, om jag t ex, skulle ställa krav på närservice i lokalsamhället inte skulle finnas med bland de boende som finns i området (utan i kvoten för löst folk).

För att fira, att jag mognat till insikten att jag vill bo med min mam, skulle jag idag beställa en ny postlåda åt oss, där också mitt namn skulle framkomma. Men si det gick inte. Jag fick göra om beställningen i Makens namn, för en person med hans signum fanns i myndigheternas förteckning över personer fast bosatta på det postnumret, men inte jag. Jag klarade inte säkerhetskontrollen på nätet!

Litet lustigt var det ju, att det var just vid beställningen av postlådan jag gick på en nit och påmindes om att jag hör till lösdrivarna. 😅

Men visst blir postlådan fin, bara han får den, Maken. Grattis på 25-årsdagen! ❤️

Många präster är lediga på måndagar, det har också jag oftast varit sedan jag blev präst för drygt 10 år sedan. Att vara ledig på måndagar är väl som det är för de flesta skiftesarbetare, att man är ledig då de flesta andra inte är det och att man följaktligen inte är ledig då andra i regel är det.

Det finns för- och nackdelar med allt. Mycket som kan uträttas på måndagar och tisdagar är kanske svårare att utföra t ex på söndagar. Men tyvärr bidrar det ju till en asocialare livsstil än t ex jag helst skulle ha. Jag skulle gärna umgås mera med människor utanför jobbet än vad prästjobbet möjliggör.

Nu för tiden har prästen två tjänstefria dagar per kalendervecka. Dessa dagar strävar man efter att ska vara de samma varje vecka, men det möjliggör sällan varken jobbet eller privatlivet. Dessutom har prästen i enlighet med kollektivavtalet rätt till minst ett tjänstefritt veckoslut (lördag-söndag) per kalendermånad(då jobbar manfem vardagar den veckan) . Vilket det är försöker man resonera sig fram till, för ofta har man ”behov” av ett ledigt veckoslut av familjeskäl eller andra skäl och då kan man förhoppningsvis komma överens om det i arbetsgemenskapen, med de andra prästerna. Som på de flesta arbetsplatser med skiftesarbete framför man i god tid sina önskemål till förmannen som då förhoppningsvis försöker tillmötesgå dem då pusslet börjar läggas, så att man en skälig tid på förhand vet när man jobbar och när man ärledig.

Inkommande helg har jag semester. Döttrarna och jag brukar vara i Stockholm under veckoslutet för Tjejmilen. Ifjol inhiberades milen, i år ska den genomföras, men vi hade tänkt träffas i mindre sammanhang detta veckoslut. Nu låter det sig inte göras, bl a p g a pandemirestriktioner vid gränsövergången och efterföljande karantän. Så är det nu. Men då frågan om vilket annat veckoslut i höst som skulle passa för prästerna i familjen, då påminns man om svårigheterna att umgås som andra med andra under tider då de flesta andra är lediga.

Jag känner i det här skedet till mina arbetsdagar i september, men inte efter det. Genom mitt uppdrag inom Finlands Röda Kors behöver jag några veckoslut per termin för det, så jag kan inte med säkerhet utgå från att jag har möjlighet att fara till Sverige något annat veckoslut under återstoden av detta år.

Min måndag har hittills inneburit vila, promenad med labben , fisken och huggormsynglet. Våfflor på verandan, tvätt, hushållsgöromål och annat smått och gott. Återstår väl en tur till butik och apotek samt att koka lingonsylt, läsa litet och slappa framför tv:n. Då jag tittar ut över havet föreställer jag mig att det i något skede idag också blir en båttur.

Maken ringde för en stund sedan, han är på väg hem från Vasa. Tur att jag har labben, ensamheten under lediga dagar gör mig lätt litet melankolisk. Men med hund är man aldrig helt ensam.

Sedan finns också en risk, att man då andra inte är lediga inte får vara riktigt helt ledig heller under en ledig dag. Men så har prästerna inte heller arbetstid, utan två tjänstefriadagar per vecka. Präster är vi alltid, alla dagar och alla tider på dygnet samt överallt där vi rör oss.

Villaavslutning är en märklig sak i sig. Är det något att fira, att sommaren och skäresäsongen tar slut! Med en snart fyraårig kille i sällskapet insåg jag att jag hade svårt att berätta vad vi egentligen firade. Jag fastnade för tacksamheten, att vi firar att vi fått ha en fin sommar.

Det finns alltid orsak att fira, och det var trevligt att ena bonusdottern med familj var här då jag kom hem efter ett tvådagarsmöte i Heinola med Finlands Röda Kors organisationsstyrelse. Men vi slutar ju inte vara här på vårt älskade Willmanstrand bara för att vi nått sista lördagen och söndagen i augusti.

De senaste åren har gjort klart för oss, att vi så länge det är möjligt, kommer att vara här största delen av året. Då blir villavslutningen en festlig lördaggskväll med raketer och marschaller. Raketernas bästföre datum hade med säkerhet passerats, men den glädje som lillkillen gav uttryck för var av det smittande slaget. Mörkt hann det inte bli innan vi sköt våra raketer, men litet småskumt.

Jag brukar också ha en arbetsdag framför mig, så villaavslutningen har de senaste tio åren blivit mycket styvmoderligt behandlad hos oss. Nu har jag några semesterdagar och därför dammade vi av raketerna. 😊

Inte är ju sommaren slut ännu, inte alls. Men augustikvällarna skvallrar om att sensommaren är här och att det gäller att ta vara på den sommar som ännu är.

”Lilla familjen’ gjorde åtta enmånaders husbilsresor i mellaneuropa under åren 2003-2010 och de inleddes och/eller avslutades oftast i Sverige. Under en sådan resa hamnade vi litet av misstag i Vadstena och jag vill påstå att en del av mitt hjärta blev kvar där redan då. Vi har återkommit ett par gånger under åren och i sommar reste vi i akt och mening för att besöka Vadstena några dagar. Vi ville, förstås, se var dottern Emma och hennes man slagit sig ner.

Det var märkligt att landa på pilgrimscentrum där vi varit flera gånger förr, och mötas av en älskad dotter bakom disken i bokrummet. En annan gång stod hon mellan vesper och mässa i caféet. Vi fick delta i pilgrimsmässa och vi deltog i Jan-Erik Nylunds suveräna och intressanta guidning på klosterområdet.

På Gräsgården fick vi också möta fru Birgitta som gestaltades av Ingegerd Lindaräng, som tilldelats årets Birgittapris av Birgittastiftelsen.

.

Vi fick hälsa från Nykarleby och berätta att vår kyrka där, från år 1708, är uppkallad efter heliga Birgitta och att det i den sammanställning av de 64 mirakel som skrevs ner under åren 1374-76 också finns två mirakel från vår hemtrakt. Mirakel 54 som handlade om Kristina från Pedersöre som under en lång tid lidit av hugg i inälvor och Sylvester som i tre år varit blind, är ett av dem.

I mirakel 57 kan man läsa om den sjuåriga Karbyflickan Helena som förirrat sig ut i skogen och under tio dagar levde bland vilda djur, utan mat och dryck. I Kristinas fall skedde tillfrisknande, Sylvester återfick synen och Helena bevarades utan hunger och upplevde att hon skulle följa ett visst djur och på så sett kom hon hem välbibehållen, efter att många sökt efter henne flera dygn. Och i alla dessa fall hade fru Birgitta en avgörande betydelse. Man satte sin lit till hennes hjälp och/eller lovade besöka Vadstena om man skulle bli hjälpt i nöden.

De 64 miraklerna, av vilka alltså dessa två var från vår trakt, presenterades som grund för helgonförklaringen av Birgitta den 7.10. 1391.

Och är p.g.a. Heliga Birgittas helgonförklaring som vi birgittor firar namnsdag 7 oktober.

Då jag var nio år blev min pappa präst. Familjen flyttade från Vörå i Österbotten till Kyrkslätt i Västra Nyland. Julfesten i årskurs tre var både högstämd och känslosam. Jag minns att jag fick avskedsgåvor av mina vänner, vi snyftade och något av en stor tragedi hade drabbat oss.

På barns sätt vände jag blad vid terminsbytet och tog plats i min nya klass. På ytan såg det kanske ut att gå riktigt bra, jag fick t.o.m. en riktig bästis, en kompis som det klickade med från början. Även om vi bodde en bit från varandra, så där att vi var beroende av vuxnas välvilja för att kunna umgås utanför skoltid, träffades vi hemma hos varandra och sov över ibland och vi höll kontakten också efter att vi flyttade 80 km bort.

Men snart återvände vår familj till Österbotten och då tappade vi kontakten. Visst undrade jag ibland, mindes och saknade, drömde mig tillbaka, undrade hur hon hade det.

För något år sedan fick vi kontakt genom e-post, för två år sedan träffades vi för ett möte som inte fick få ta mera än 1 h och 15 minuter. Men då och där beslöt vi att träffas på riktigt följande sommar Nykarleby. Det satte pandemin stopp för, men i år fick mötet bli av.

Två barndomsvänner som träffas efter nästan 50 år, tillsammans med sin äkta män. Två dagar var reserverade. Tänk om det inte hade funkat! Tänk om det inte hade klickat! Tänk om det hade blivit jobbigt eller krystat eller tillgjort!

Det var ett helt underbart möte. ❤️ Klickade gjorde det redan 1972 och det var som världens naturligaste sak att få umgås tätt inpå varandra i två dagar. Och vi förstod att vi ”såg” varandra i barndomen, att vi passade ihop.

Utan tvekan är jag en helare människa efter våra nya vänners besök än jag var tidigare. Det fanns vissa koder jag uppfattat på en tioårings vis utan att ha fått hjälp med att tyda dem som vuxen då jag inte har mina föräldrar kvar.

T.ex. det där med Porkkala, att det inte var en historisk händelse i början av 1970-talet, utan att det var ett kollektivt trauma som nätt och jämt hunnit vända i och med att man först 1957 fick Porkkala tillbaka av ryssarna. Så nu bli det att studera detta med vuxna ögon och kanske bättre förstå vissa saker jag hört och upplevt som barn.

Det var ett terapeutiskt besök. Och vi är överens om att vi inte mera förlorar kontakten. Jag är såoerhört tacksam!

”Vad är en vänskap?

Kan den förklaras?

Blicken som säger, vänner är vi.

Sällan vi talar om vad vi känner.

Vi bara vet det, vet det. Vänner vi skall förbli.”

Text: Ulla Hornborg

En ny vas pryder vårt matbord, ny för mig men gammal och oerhört värdefull.

Den är vacker, i ljuva färger och med en förgylld kant upp till. Den är gammal, målad redan år 1957. För hand. Den har inneburit många timmars arbete också av någon med estetisk blick och konstnärligt sinne.

Den har målats av en kvinna som betydde mycket för mig, för mig själv, men hon betydde mycket för mig också för att hon var så viktig för min mamma och betydde så mycket för henne under hennes uppväxt.

Hon var en ingift ”faster” som tog sig an en kusin till de egna barnen. Fanns där för henne under en tid då den egna mamman inte räckte till. Upplät sitt hem för henne, och hjälpte henne med studierna för att hon skulle kunna läsa in en del av samskolan och tenta in till gymnasiet i stan. Hon fanns där då hon behövdes.

Hon gav generöst av det hon hade och delade med sig av sina kunskaper och erbjöd ett hem för den som tillfälligt behövde det. Hon fanns med hela livet som den modesgestalt hon blev.

Nu fick jag i min ägo en av de många dyrgripar hon målat. Tack Hilde för allt du gav mig, och tack för allt du gav min mamma och det som jag därför indirekt fått av dig.

Tack Fredrik! Jag ska sköta bra om Hildes vackra vas.